Jag har precis gått med i en grupp som heter Kissability: A project on disability, sexuality and
relationships. Den finns på Facebook.
Som jag förstår det (min engelska är inte den bästa, men...) vill den här gruppen fokusera på att funktionshindrade inte bara är funktionshindrade. Vi är mångsidiga, precis som alla andra. Här ska man fokusera på funktionshindrades sexualitet och kärleksliv. Vi som är med i den gruppen ska dela med oss av våra erfarenheter och sedan ska det bli något slags bok eller teaterprojekt av det hela. Jättebra, tycker jag!
Det är väldigt viktigt att vår sexualitet uppmärksammas på ett riktigt sätt.
Funktionshindrade mäns sexualitet dyker ofta upp i diskussioner om prostitution. Kvinnors sexualitet dyker nästan aldrig upp. Jag sysslar tydligen inte med sån't, enligt media.
Vi funktionshindrade, precis som ni andra, vill bli uppskattade, känna oss attraktiva, vackra och sexuella. Ingen mår bra av att någon tar i en mot betalning. Det känns inte särskilt sexigt att utnyttja en människa som mår dåligt.
Allmänheten måste få information om vår sexualitet, att det faktiskt funkar att ha ett sexliv även med ett funktionshinder. Visst kan det finnas problem, men jag tror att de allra flesta av dem faktiskt går att lösa bara viljan finns.
Nu ska jag bli lite personlig med er: jag har faktiskt inte haft sex ännu. Vet inte, men det har inte blivit så bara. Dels tror jag att det beror på att vår sexualitet fortfarande är tabu. Det är många som inte vet att vi kan ha sex. Sedan har jag kanske inte riktigt vågat ha det heller. Jag kanske inte har hittat rätt, saknat självförtroende, vad vet jag?
Min känsla säger mig att jag kanske aldrig kommer att kunna ha nåt rock n'roll-sex. Min kropp är nog lite ömtåligare än andras, så man måste vara lite försiktig. Inget dunka mig gul och blå-sex här inte, men sex blir det! Om man tar det nice and slow så ska det bara fungera. Sex ska jag ha, det har jag bestämt mig för. Jag ska ha riktigt sex, med någon som tycker att jag är underbar, inte med en prostituerad.
