Jag har flyttat

Nej, inte i verkligheten. Jag trivs så himla bra där jag bor så. Moving is such a pain in the ass! På nätet har jag däremot flyttat till www.soderbona.se så i fortsättningen får ni gärna gå dit och kolla.

Den som kan äta får ingen mat!

Idag läser jag i dn.se, att Försäkringskassans regler kring personlig assistans, har blivit hårdare. De ställer allt högre krav på den assistansberättigade och risken är väldigt stor att de drar ner eller tar bort hjälpen från en.

Den stackars jävel som på egen hand kan föra maten till munnen, bedöms inte ha grundläggande behov av hjälp vid måltider. Men hallå! Om man inte kan laga maten, inte skära maten eller ställa fram den, är man då inte i behov av hjälp? Tror de att bara för att man kan föra en gaffel till munnen så klarar man sig själv? Det här gör mig mörkrädd. 

Många som kan äta föra gaffeln till munnen, gör det med stor ansträngning. De skakar och spiller. Behöver de inte hjälp vid måltiden?

Försäkringskassans nya regler innebär i praktiken att den som kan föra gaffeln till munnen inte får någon mat och får man ingen mat så dör man ju. Tydligen ska man aldrig få känna sig trygg.

Försäkringskassan har naturligtvis fått kritik för det här. Efter det har de skrivit in i sin vägledning att hänsyn måste tas i specifika fall, Jag undrar vad som menas med det.

I en kammarrättsdom från Stockholm konstateras att man bara ska beviljas assistans vid måltider om man saknar förmåga att föra maten till munnen.

Hur tänker Försäkringskassan? undrar jag. Vad händer med dem som kan äta själva? Ska de svälta ihjäl?

Mmmbop på er!

Kommer ni ihåg Hanson, de där som sjöng "mmmbop, dappadoobop, tudappadoobop, dappadoo oh yeah!" Det gör jag. 

Jag kommer ihåg dem som tre långhåriga små irriterande killar som inte hade kommit i målbrottet ännu. Jag skrattade gott åt dem och deras, som jag tyckte, löjliga mmmboppande.

Nu gick jag in på Youtube och förväntade mig ett lika gott skratt igen, men vad möts jag av? Jo, tre ganska snygga killar som har blivit vuxna och fått riktigt grymma röster. Inte alls de små jönsar som jag trodde att de skulle vara. Jag kom faktiskt på mig själv med att ligga och digga mmmbop. 

Ja, minsann. Tiden går.

Låt Sunday Ojuri få stanna i Sverige!

Nu handlar det om ett barn som riskerar att bli utvisat igen. Jag blir så upprörd!

Sunday Ojuri blev hitskickad från Nigeria av sina föräldrar när han var tio år. Sedan dess har han fått klara sig själv, och hans största intresse är att spela fotboll. 

Han spelar nu i Hammarbys lag för 15-åringar, eftersom han är 15 nu. Självklart vill han satsa på det och söka in på fotbollsgymnasium. 

Jag frågar mig vad migrationsverket håller på med. Killen är ju en tillgång för samhället och inte ett problem. Varför får han inte stanna och skapa sig ett bra liv här?  

Nu får det gärna ta och bli vår!

Ph, vad grått och trist det känns nu! Julen och nyåret är liksom över för länge sedan, så nu får det faktiskt gärna bli vår!!!

Tänk när man kan gå ut i bara linne och byxor, och inte behöver krångla på sig typ två feta tröjor, en jacka, mössa halsduk, två par lång kallingar, ett par byxor, raggsockor och fan vet allt. Vad skönt när man slipper torka av rullstolsjulen i 100 år när man kommer in efter en promenad. Kära vår, kom hit nu, du anar inte hur jävla välkommen du är!

Inför barnperspektiv och medmänsklighet i utlänningslagen!

Jag blir riktigt förbannad på utlänningslagen som inte lämnar utrymme för någon empati och medmänsklighet. Dels ska Lollo, som jag skrivit om förut utvisas, vilket är skandal. 

Nu läste jag precis om en nioårig flicka med ryska rötter, som ska utvisas till Ryssland, till sin alkoholiserade och kriminella pappa som inte intresserar sig för henne det minsta. Var är barnperspektivet och medmänskligheten? 

Sverige struntar tydligen totalt i barnen, vilket gör mig fruktansvärt ledsen och arg! Människor är människor och inga papper! 

Gå med i gruppen med samma namn som rubriken på det här blogginlägget. Den finns förstås på Facebook och när man fått ihop tillräckligt många namn ska de skickas till berörda instanser för att protestera mot denna usla människosyn.

Artikeln ligger ute på Stockholms Fria Tidning nu!

Journalisten från Stockholms Fria Tidning ringde precis och sa att artikeln jag berättade om igår ligger ute på nätet nu. Jag länkar ju till tidningen, så det är bara att gå in och kolla om ni är intresserade.

Jag har fått dille på gamla barnprogram

"Ika i rutan kickade ass", sa jag i en tidigare blogg, och nu har jag verkligen fått dille på gamla barnprogram. Många hade ju så himla bra budskap! Nu har jag varit inne på Youtube igen och hittat signaturmelodin till Trasdockorna. Enkel, men så himla bra att jag måste skriva ner texten.

"Att va söta, men lika som bär va' e de å ha?

Lite annorlunda e inge' fel å va'.

Om man e av en annan sort, 

varför ska man kastas bort?

Lite trasiga å knasiga e vårt trasdocksgäng,

lite trasiga å knasiga, de e vår refräng

E din näsa sned eller armen ur led?

Om din tå e gul å blå. Larv säger trasdockan,

du e lika bra ändå.

Fast trasiga å knasiga, vi sjunger vår refräng.

Lite trasiga å knasiga, e vårt trasdocksgäng"

Så himla bra, eller hur? Gå in på Youtube och sök på Trasdockorna, så får ni höra deras gulliga röster också.

I och med att jag är en riktig Youtube-nörd, så måste jag länka dit.  

Intervju och fotografering för Stockholms fria tidning idag

Jag blev uppringd av Stockholms Fria tidning idag. Det blev en kort telefonintervju som handlade om s k digitala utbildningsplattformar. Jag har faktiskt ingen erfarenhet av sådana, men tydligen är det webbaserat och stänger ute människor med rörelsehinder som inte kan manövrera musen. Specialpedagogiska skolmyndigheten har tydligen inventerat förekomsten av dessa digitala utbildningsplattformar. 193 kommuner svarade på deras webbenkät och 80 av dem använder sig av någon digital utbildningsplattform. 

Funka Nu AB har kollat den tekniska tillgängligheten på tre av de mest använda utbildningsplattformarna.

Tillgängligheten är tydligen mycket dålig för gravt synskadade, och, som sagt, människor med rörelsehinder som gör att de inte själva kan manövrera musen.

Jag har som sagt ingen erfarenhet själv av digitala utbildningsplattformar, men tycker det är väldigt konstigt att inte ens webbaserade utbildningar är anpassade för oss. Vi är ju ofta väldigt bra på datorer om rätt förutsättningar finns. 

Skolan är ju enligt min erfarenhet över huvud taget inte särskilt bra på anpassning. Min egen skoltid var ett rent helvete på grund av lärarnas och skolledningens inställning till mig. Det får jag blogga om en annan dag, för nu är jag så trött. 

Artikeln kommer att publiceras på www.stockholmsfria.nu

 

"Ika i rutan" kickade ass!

Kommer ni ihåg "Ika i rutan"? Det var ett barnprogram med en tjej som hette Ika, från 80-talet när jag var en liten tös.
Då tyckte jag faktiskt, måste jag erkänna, att det programmet var mest läskigt. Jag tyckte hon pratade så konstigt med en läskig röst. Hon dansade läskigt och musiken var lskig. Som jag kommer ihåg det så fascinerades man av henne, men hon var scary!
Efter att ha tittat på henne på Youtube, tycker jag att hon var ascool! Idag är jag ju 28 år och förstår hela grejen på ett helt annat sätt. Hon hade verkligen ett budskap! Bland annat var hon, tycker jag, väldigt feministisk. Gick emot regler om vad man fick göra och vad man inte fick göra. Gick emot bilden av hur tjejer skulle vara och inte vara. Hon vågade vara ful och rolig, var inte den stereotypa söta och rara tjejen. Hon pratade mycket om att alla är både snälla och stygga, pratade om att det är okej att bryta mot regler ibland. Man ska tänka själv och vara kritisk. Bara för att man är vuxen har man inte alltid rätt.
Hennes danser var helt fantastiska och musiken var mystisk och härlig.
När jag ser "Ika i rutan" idag, så gillar jag henne skarpt! You kicked ass, vill jag säga till henne. Synd att jag inte förstod det när jag var liten!

Jag har svurit i Radio Metropol

Idag gjorde jag intervjun i Radio Metropol 93,5 och det gick jättebra! Jag har svurit i radio, kan jag berätta. Blev så uppeldad när jag snackade tillgänglighet att jag typ sa "Jag vill vara 100 procent medborgare och inte nåt annat jävla skit!" Orden kanske var fula, men otillgängligheten är ännu fulare. Så länge den finns så kommer jag att svära, så det så!

På bilden ser ni mig och den superduktiga och trevliga reportern Rasmus Almerud. Vi sände direkt från Mosebacke torg, en bra plats om man vill illustrera otillgängligheten.

Låt Lollo stanna!!!

Jag har faktiskt störtgråtit precis. Blir så himla ledsen när jag hör om den  romska 17-åringen Lollo, som är född i Sverige och har bott här större delen av sitt liv. Nu ska hon utvisas till Kroatien, till en pappa som kastat saker och misshandlat familjen i hela deras liv och som blivit dömd för det. Fruktansvärt! Lollo är verkligen inte säker i Kroatien. Pappan kommer att fortsätta misshandla henne där. Dessutom har tjejen ingenting i Kroatien. Hon talar inte språket och har ingen kontakt med släktingar. Situationen för romer är fruktansvärd. De utsätts för en väldig diskriminering och rasism, där som i många andra länder.  

Här i Sverige däremot, har hon ett värdigt och bra liv. I Karlshamn har hon vänner och pojkvän. Hon har gått i skola här. Hon pratar svenska och känner sig svensk. Det är förjävligt att hon inte får stanna! Jag förstår verkligen inte varför. 

Dan Eliasson, generaldirektör för Migrationsverket, har t.o.m. själv sagt att han inte tror att hon skulle få ett bra liv i Kroatien. Men de har som vanligt sina regler att följa, och hon har tydligen inte tillräckliga skäl för att få stanna. 

Det känns väldigt ofta som om Migrationsverket sparkar på dem som redan ligger. Varför ska Lollo, som redan haft det så svårt i sitt liv, inte få lugn och ro? Jag kan bara försöka tänka mig hur hon känner sig just nu. Hon måste må jättedåligt och som jag ser det borde hon absolut få stanna! Jag vill be migrationsverket att bli mer humana och inte vara så misstänksamma och hårda. Det känns som om de alltid tror det värsta om folk. De borde se folk som kommer hit som en tillgång istället för en belastning, ett problem. Om inte Lollo får stanna, vem får det då? Vad är det som krävs? Hon är ju för fan född här, har bott här i större delen av sitt liv och det är svenska hon pratar. Det känns som om hon slängs ut ur sitt eget samhälle, vilket jag tycker är helt sjukt! 

En lugn vilodag idag

Jag har haft en skön söndag idag och inte så mycket att skriva om. Känt mig lite seg och vädret har varit ganska oinspirerande. Det är väl det enda jag kan rapportera från idag. 

Vi hörs på söndag igen!

Dags för lite bloggledigt igen. Behöver vila upp kroppen lite och hämta kraft. Ni får inte tro att jag glömt bort er. 

På söndag är jag tillbaka igen, som en helt ny människa. 

Puss och kram så länge!

Varför är frågan om samkönade äktenskap så laddad?

Jag förstår inte allt detta tjafs om huruvida homosexuella ska få gifta sig eller inte. Det borde ju vara helt självklart att de ska få göra det. Ärligt talat, what's the problem? 

Nu vill tydligen alla i alliansen, utom Kristdemokraterna, (som visst alltid ska sätta sig på tvären när det gäller homosexuellas rättigheter) att de ska få gifta sig fr.o.m. den 1:a maj. Dock inte i kyrkan, så vitt jag förstår, utan bara borgeligt. Och tydligen ska man inte vara tvungen att viga homosexuella, utan ha rätt att vägra. Om jag har förstått det rätt, så tycker jag att det är diskriminering. 

Man diskriminerar och gör det i Guds namn, vilket jag tycker är förjävligt! 

Om Gud finns så tror jag inte att han är den trångsynta gubbe som han så ofta framställs som. Han inser nog att all kärlek är underbar, och sätter sig nog inte på tvären om bögar eller flator vill gifta sig. Han har nog andra saker att bekymra sig för. Det borde alla ha, tycker jag.

Jag ringde upp Yoav Bartal

För säkerhets skull ringde jag faktiskt upp Nyamko Sabunis pressekreterare Yoav Bartal. Jag vet inte varför, men jag ville väl att han skulle få höra min röst och få ett personligt intryck av mig. På så sätt kanske jag inte bara blir ett papper i den stora högen. 

Jag sa att jag och Unga Rörelsehindrade gärna ville sitta med i rådet. Han lät positiv och sa att han skulle framföra det. Han tyckte det var bra att vi visade så starkt intresse. Vi får se vad som händer. I'll keep you posted!

Nyamko Sabuni glömde bort oss

Jag brukar läsa Ordförandebloggen ibland, där LSU:s ordförande Hanna Hallin skriver om olika saker. Bland annat har jag läst att Nyamko Sabuni har startat ett ungdomspolitiskt råd. Ungdomar från olika organisationer ska få ge råd till regeringen. De ska träffas några gånger om året och tanken med rådet är att ungdomar ska få ökat inflytande och bli intresserade av att delta i samhällslivet. 

Ett jättebra initiativ, verkligen! Till min stora besvikelse kan jag dock konstatera, att vi funktionshindrade, som så många gånger förr, har blivit bortglömda. Ingen funktionshinderorganisation finns med i rådet, vilket jag tycker är jättetråkigt! Det ger oss återigen signaler om att vi inte räknas. Har hon ens frågat någon funktionshinderorganisation? undrar jag. Vi har i alla fall inte blivit tillfrågade om vi vill vara med. Why not?

Jag har skrivit till Nyamko Sabuni och bett henne att ta med Unga Rörelsehindrade i rådet. I ett sån't här råd måste alla grupper vara representerade, det är A och O! Det här måste bara ordna sig! 

Jag blev uppringd av Radio Metropol

Jag blev precis uppringd av en kille som heter Rasmus, från Radio Metropol. 

Han ville göra ett reportage om att Stockholm fortfarande till stor del är otillgängligt för funktionshindrade. Trots att man har haft flera år på sig att åtgärda det här, finns fortfarande massor av saker att göra. 

Radio Metropol riktar sig till unga lyssnare och vill med det här reportaget öka ungdomars förståelse för hur det är att vara rullstolsburen och inte kunna göra det som för dem är självklart. Ett jättebra initiativ, tycker jag.

Rasmus ska höra av sig igen på måndag förmiddag och antagligen gör vi reportaget på eftermiddagen. Det blir direktsändning i så fall. Pirrigt, men jättekul! 

"My perfect life" 22.40 på TV4 ikväll

Ikväll börjar Victoria Silvstedts dokusåpa "My perfect life". Den ska jag faktiskt se. Ska bli intressant att se om man får fördomarna om henne bekräftade eller inte. 

22.40 på tv4, som sagt.

Idag blir Barack Obama president

Jag tänkte ta och kolla på "Barack Obamas presidentinstallation" som kommer på TV4 17.30 ikväll. En sådan sak känns det inte som om man vill missa. 

Nu ska det bli spännande att se hur Obama blir som president. Jag hoppas på det bästa, men konstaterar att han får det tufft, med tanke på allt som W Bush ställt till med. 

Jag hoppas verkligen att han gör allt för att motverka våld, att han på något sätt gör världen fredligare och inte startar några nya krig. Man har en massa förhoppningar. Den här mannen måste ha magsår med tanke på alla förväntningar som folk har på honom. 

Jag efterlyser rullstolsburna med hissfobi

Igår fyllde min älskade syster år och det blev familjemiddag, med besök av mammas bästa väninna, som också har stått Aurora och mig väldigt nära under nästan hela våra liv. 

Som en extra mamma har hon faktiskt varit. Hälsat på mig på sjukhus när jag opererats, stöttat oss i olika jobbiga situationer, hittat på kul saker med oss. Hon har alltid funnits där och det är en riktig blessing att hon finns i våra liv!

Hon lider av grav hissfobi, och har berättat att hon har varit så rädd för hissar, att hon hellre sprungit trappa efter trappa än att ta hissen. 

Igår kom jag att tänka på en sak: finns det rullstolsburna som har hissfobi? Det skulle vara väldigt kul att få kontakt med den personen i så fall! Hur funkar det då? Det är väl bara get over it som gäller antar jag, men det är ju lättare sagt än gjort om man är riktigt rädd för någonting.

Läs min recension av Fucking Åmål på www.prezis.nu

Det gick tyvärr inte att klistra in recensionen av Fucking Åmål på den här bloggen, men den finns på www.prezis.nu

Där finns också debatten mellan mig och Lukas, som jag tycker är väldigt intressant.

Några bloggar om Lukas Moodysson

Dagens bloggar kommer att handla om Lukas Moodysson, som ju snart är aktuell med en ny film. År 2003, skrev jag en recension av filmen Fucking Åmål. Den ledde faktiskt till en debatt mellan mig och honom. Jag tänker att den kan vara intressant att läsa.

Jag vill poängtera att jag inte tycker illa om Moodysson som person eller om allt han gjort. Däremot tycker jag att "Fucking Åmål" förtjänade kritik eftersom rullstolsburna Viktoria i filmen framställdes på ett vidrigt sätt. I nästa blogg som kommer alldeles strax, får ni läsa min recension av Fucking Åmål.

Igår var jag bloggledig

Igår blev det ingen blogg, eftersom den röda floden började rinna. Alla tjejer vet nog vad jag pratar om, eller hur? 

I fredags kväll spydde jag upp typ allt jag hade i magen. Jag fick svinont i huvudet och det var inte alls roligt! 

Lördagen gick alltså åt till att vila upp mig och idag mår jag lite bättre, även om jag fortfarande känner mig som en liten Bambi på hal is.

Då vet ni alltså att jag lever. Ikväll blir det dock en väldigt lugn kväll. 

Jag har börjat läsa "Love Janis", som är skriven av Janis Joplins syster, Laura Joplin. Den handlar om Janis Joplins liv.

Än så länge är jag bara i början av boken, men den verkar jättebra!  

Om Making Commitments Matter

Idag hade jag ett möte. På Unga Rörelsehindrade förstås, var annars? 

Jag träffade en väldigt trevlig tjej som heter Marwaa Mandi. Hon håller tillsammans andra studenter över hela världen, på med ett projekt som heter Making Commitments matter. 

Det ska bli en databas, där alla viktiga FN-dokument är samlade och lättillgängliga.

Hon ville träffa mig, för att höra hur vi på Unga Rörelsehindrade gör när vi vill ha olika sorts information via internet. Är den lättillgänglig för oss? Hur skulle vi vilja att den här databasen såg ut? Den ska nämligen vara tillgänglig för alla, och den tanken gillar vi ju, eller hur? 

Jag pratade om att jag har perceptionsstörning, det vill säga att jag har svårt att se saker och ting som är väldigt plottriga. När jag till exempel kommer in på hemsidor med väldigt mycket mönster, blir jag yr, mår jättedåligt och kan inte se vad som står. Jag vill gärna att sidan ska vara enfärgad och ganska "clean", med synlig färg på bokstäverna. Det ska stå tydligt och klart att "Klicka här så kommer du hit" och man ska inte behöva klicka i 100 år för att komma någon vart. Informationen ska vara lättillgänglig, då är jag nöjd. 

Jag tycker projektet verkar jätteintressant och väldigt bra. Vi på Unga Rörelsehindrade är jätteglada att vi fick vara med och ge ett funktionshinderperspektiv. Det känns verkligen som om de är måna om att alla ska ha glädje av den här hemsidan, vilket jag tycker är väldigt sympatiskt. Det borde vara självklart, men alltför många gånger glöms vi bort. Inte i det här fallet dock, så more power to you!

Jag passade förstås på att ta ett kort på mig och Marwaa och ska sätta en länk till sidan här på bloggen, så ni som vill veta mer kan läsa om projektet.

Jag har passerat 100

Jag upptäckte just att jag nu är inne på mitt 102:a blogginlägg. Wow, jag har passerat 100 och det känns hur coolt som helst. Skål på er för det!

Jag tände ett ljus...

på Sergels Torg idag och tänkte på offren i Gaza. Det var det fler som gjorde.

Emelies drama AB presenterar: del 3. Satta på vänt igen!

Till slut tog jag farväl av mina kära kollegor, tillika vänner. Det var dags att gå ner till porten och vänta på färdtjänstbussen som skulle ta oss hem. Vi trodde faktiskt inte att den skulle vara försenad den här gången också. Sådan otur kunde man väl inte ha på en och samma dag? En stund senare fick vi svaret. Det kunde man visst. 

Återigen väntade vi en stund och ringde sedan för att kolla var bussjäkeln var någonstans.

"Vänta så ska jag ta kontakt med chauffören", sa en kvinna i växeln.

Sedan kom den automatiska mannen tillbaka en lång stund. 

"Du är satt på vänt".

"Chauffören säger att du har avbokat resan", sa telefonkvinnan när hon kom tillbaka.

"Det har jag inte alls!" sa jag.

"Nej, jag förstår det. Det här låter jättekonstigt! Det enda jag kan göra är att boka en ny resa åt dig. Det kommer en buss om 20 minuter". Vi blev alltså satta på vänt en bra stund extra, en timme närmare bestämt.

Om lokaltrafiken fungerade så här dåligt så skulle ingenting i samhället fungera.

På kortet ser ni mig och min assistent, satta på vänt i Unga Rörelsehindrades port. 

Emelies drama AB presenterar: del 2. På Unga Rörelsehindrades kansli

Till slut kom jag i alla fall fram till det kära förbundet, och att planera mötet gick ju smärtfritt.

Surprice, jag har tagit lite bilder.

På en ser ni min gode vän och kollega Fredrik Canerstam, som är ombudsman på DHR. Han sysslar med tillgänglighet, arbetsmarknads och EU-frågor. Väldigt duktig på det han gör och dessutom en himla go' människa!

På den andra bilden ser ni mig, kanslichefen Anna-Maria Valladolid och min språkrörskollega Daniel Pollak. Han är inte släkt med Kay Pollak, har jag fått veta. Härliga är de i alla fall, allihop!

Ja, det var den dagen på Unga Rörelsehindrade det, men kommer det att fortsätta lika bra? Vänta och se!

Emelies drama AB presenterar: del 1. Ditresan

Det var en helt vanlig dag, närmare bestämt idag. Jag skulle åka till Unga Rörelsehindrade, för att tillsammans med mina kollegor planera inför styrelsemötet som kommer inom kort. För att kunna ta mig dit behöver jag naturligtvis färdtjänst, eftersom det är väldigt svårt att åka kollektivt som funktionshindrad.

Jag och min assistent gick ut och väntade på färdtjänstbussen. Vi väntade, väntade och väntade, såg flera bussar köra förbi, men ingen var vår.

Till slut ringde jag för att se efter var den var någonstans. Jag kopplades till Resegarantin, som man blir kopplad till om bussen är försenad. Där möttes jag av en automatisk man som sa: "Du är satt på vänt" . Sedan gick några signaler och samma röst återkom, med samma budskap. "Du är satt på vänt". Efter fem Du är satt på vänt's svarade de och sa att bussen skulle vara där om en minut. Det var den också, men då var det dags för mig att vara där om fem minuter.

Alla inom funktionshinderrörelsen är vana vid Färdtjänstens förseningar. Man blir nästan chockad de gånger de kommer i tid, så ett aktivt liv med viktiga saker att göra, är bara förunnat den som kan ta den vanliga bussen. När vi ska kunna göra det är det ännu ingen som vet.

Hold on, fortsättning följer.  

Idag var det Unga Rörelsehindrade som gällde, men vägen dit och därifrån var lång och svår

Den här dagen har varit helt crazy! Det är den här jävla färdtjänsten som spökar igen. Det här kommer att bli en serie i tre delar.  

Ok, nu kör vi! 

Inget Stora bloggen-pris i år, but I'll be back!

Det blev tyvärr inget stora bloggen-pris för mig i år, men det är verkligen helt lugnt! Jag hade ju inte räknat med det, eftersom det finns så himla många bra bloggar därute. 

Jag är otroligt glad att så många ändå läser min blogg och tycker den är bra, så jag kommer definitivt inte att låta mig nedslås av det här, utan jag kommer att fortsätta som jag gör nu. Det viktiga är att man själv tror på det man gör och till slut kommer andra att tro på en också. Det kanske låter som en klyscha, men det viktigaste är ju inte priser. Det finns så himla många som inte får priser, men som är skitbra ändå. Jag får intala mig själv att jag är en av dem och blogga på som fan. Om jag fortsätter vara En Söderböna på fyra hjul så kanske jag blir nominerad nästa år, vem vet? 

Sist, men absolut inte minst: ett stort grattis till alla er som faktiskt blev nominerade!  

Oj...

Jag ser att jag i ett inlägg har skrivit "Ikväll klockan 20.00 är det guldbaggegala klockan 20.00 på SVT1" Det blev lite fel där ja... Och Kockerspaniel stavas visst Cockerspaniel. Nåja, hoppas ni förstår vad jag menar. Det är kul att stava fel och virra till det ibland. Därför får "skavankerna" stå kvar.  

Tack Trollhare för att du nominerade mig till Stora bloggpriset!

En jäkligt schysst bloggare som heter Trollhare, har nämligen nominerat min blogg till Stora bloggpriset, ett pris från Aftonbladet och Bloggportalen. Det vill jag förstås tacka så jättemycket för. Tack trollhare! Jag diggar din blogg till tusen ska du veta! Vi får dock se om jag verkligen blir nominerad. För det krävs att många ur bloggpanelen gillar min blogg. Det är typ hundra bloggare i juryn. Imorgon får jag veta om jag kommer till den stora galan på Nalen i Stockholm. Jag räknar förstås inte med det, men blir otroligt glad om det blir så! Det vore verkligen en fin bekräftelse. Nåja, no matter what så fortsätter jag blogga. 

Idag är jag hundvakt

Idag är jag hundvakt åt familjens två hundar, Nera och Prinsen. 

Nera är en amerikansk kockerspaniellady. Hon är sju år och till sättet känns hon väldigt mycket som en dam.

Prinsen är en liten sprallig aprikos pudelsnubbe på fyra år.

Egentligen är han vuxen, men man frågar sig när han ska mogna. Jag tror att han kommer att vara valp forever och det får han så gärna vara.

Här leker de fotomodeller på min säng. Nera fick självlysande ögon på kortet. Coolt va? Min assistent lockade fram det bästa ur dem, som den proffsfotograf hon är.

Snipp snapp snut, så var galakvällen slut

Nu är Guldbaggegalan slut. Jag hann inte se allt eftersom en kompis ringde emellan, men jag är lite besviken på att Patrik 1,5 och De ofrivillige inte fick något pris. Det verkade som om de som dominerade var Maria Larssons eviga ögonblick och Låt den rätte komma in. Säkert jättebra filmer båda två, men jag tycker att både Patrik 1,5 och De ofrivillige också tog upp väldigt viktiga ämnen. De ofrivillige ska tydligen handla om hur olika människor agerar i grupp, hur de hanterar grupptryck o.s.v. Sådant tycker jag är väldigt intressant. Jag ska faktiskt gå och se båda filmerna, har jag bestämt mig för. Synd att inte Gustav Skarsgård fick någon bagge. 

Jag tycker det var bra gjort av Georg Ridel att säga att han önskade att mardrömmen som barnen i Gaza befinner sig i just nu, ska ta slut.

Här snackar vi goda grannar!

När jag kom ut i porten, påväg att köpa smasket ni såg i förra bloggen, så mötte jag grannkvinnan som bor bredvid mig med sin man och sina barn. Hon är så himla gullig! Helt apropå ingenting sa hon: "Du ska veta Emelie att det är bara att plinga på om det är någonting. Det kan du göra dag som natt." Jag blev nästan tårögd!

För mig är grannsämja jätteviktigt! Då menar jag inte att man ska skvallra om varandra och hålla koll på ett dåligt sätt, typ "har inte hon fru Andersson blivit lite tjock nu? Undra om hon är gravid". Men man ska bry sig om varandra, säga hej i porten, stötta varandra, hjälpa till om man ser att något är på tok. Det är goda grannar det, mina grannar, och jag vill vara en sådan granne själv. 

En gång har hissen krisat, och då var det en annan av mina härliga grannar som genast kom och frågade "Ska jag hjälpa till?" och så tog han rullstolen helt själv och lyfte uppför tre trappsteg. Min kära assistent behövde inte göra någonting, trots att hon erbjöd sig. "Nejdå, jag är stor och stark" sa han.

Ikväll, när det är guldbaggekväll och allt, vill jag passa på att ge en award till alla som bor i mitt hus. Här finns inte en jävel som är otrevlig. Jag älskar dem, allihop! Leve grannsämjan!

Laddad för guldbaggegalan

Vad vore en TV-kväll utan massor av onyttigheter? En skandal, säger jag. Här ska smaskas så in i bengen!

Ingen "Låt den rätta komma in" idag

Det blir ingen "Låt den rätta komma in" idag, för den finns inte att få tag på ännu. Man får ge sig till tåls helt enkelt. 

Den som väntar på nåt gott...

Guldbaggegalan ikväll 20.00 på SVT1

Ikväll klockan 20.00 är det Guldbaggegala klockan 20.00 på SVT1. Den är alltid så himla kul att se, även om man inte har sett alla filmer. 

Jag är alltid så filmseg och tittar när de är typ hundra år gamla. 

Patrik 1,5 tycker jag verkar bra eftersom jag gillar Gustav Skarsgård, och så tycker jag att filmen tar upp en jätteviktig fråga: homoadoption, vilket jag naturligtvis är för. 

Innan Guldbaggegalan tänker jag ta och se "Låt den rätta komma in", så jag i alla fall har sett en film som är nominerad. 

Godis, chips, Cola och Guldbaggegala blir det alltså för den här tjejen ikväll.Det kan ni ta och skriva upp.

Inga bilder tagna, tyvärr!

Jag vet inte, men ibland blir det bara inte läge. Jättetrevligt hade vi dock. Sonjas grek rekommenderar jag som sagt starkt till alla som gillar grekisk mat. Jättetrevlig och serviceinriktad personal! Jag åt en Souvlaki, som är ett spett med fläskfile, tsatsiki och klyftpotatis. Mums! Ur funktionshindersynpunkt är den inte den bästa restaurangen. Lite trångt om utrymme, lite låga bord och jag vet inte om de har några handikapptoaletter. För mig funkade det, men för vissa funkar det inte. 

Än så länge är det inte så många restauranger som är anpassade för oss, vilket är jättetråkigt, men man vill ju inte gärna bara gå på McDonald's, så man accepterar otillgängligheten för stunden, men... 

Egentligen borde alla människor i rullstol gå till de ställen de tycker verkar mysiga. På ett vänligt sätt borde man säga att "Jag tycker ert ställe ser jättemysigt ut och skulle gärna vilja äta här, men det är för låga bord. Ni saknar handikapptoaletter" eller vad det nu är som saknas. Det är viktigt att vi visar att vi vill gå på ställen, vi vill komma in. Syns vi inte så förstår folk nog inte att vi vill gå på krogen och har samma behov som andra. 

Jag tror inte på att bråka, om inte personalen bråkar med en förstås. Man kan sätta press på restaurangerna även på ett fredligt sätt. Jag tror mycket att det handlar om att beröra och få med oss allmänheten. Vi måste berätta hur begränsande det är att alltid vara hänvisad till McDonald's när det blir tal om att gå på restaurang. Vem vill käka middag där hela tiden? Det är ju ett snabbmatställe. 

Om det märks att många funktionshindrade vill gå på krogen, så sätter det i sig press på krogägarna. Det tror jag kan vara ett sätt, men det finns förstås många. Nu är det verkligen dags att otillgänglighet erkänns som diskriminering enligt lag. Det skulle underlätta saker och ting väldigt mycket! 

Ikväll blir det Sonjas grek

Ikväll blir det middag på Sonjas grek (som ligger på Bondegatan, Södermalm) för mig, tillsammans med syrran, min bästa kompis, hennes pojkvän och hennes rara son som är 4,5 år.

Sonjas grek är en jättebra restaurang med jättegod grekisk mat. På söndagar kostar en maträtt där 100 kronor, så det är inte dyrt. Kan starkt rekommendera! Jättekul ska det bli! Bilder kommer snart. 

Puh, man kan lugnt säga att det har varit en fullspäckad helg, fylld av både nytta och nöje.

Nu till själva movienighten

Nu kommer vi till självaste biokvällen som sagt var. Det där med biobesök känns lite som ett lotteri, tycker jag. På SF i Söderhallarna måste jag säga att min upplevelse av tillgängligheten har varit bra. Jag går som sagt inte på bio så ofta, men har hört av kompisar att det ska vara bra där, så min upplevelse stämmer nog. Här var det dock sämre ställt. Vi blev tvungna att be personalen om hjälp när vi skulle ta oss till biosalongen. För att komma upp dit behövde man ett kort som bara de hade tillgång till.

Hissen var dessutom närmast antik, tyckte jag det verkade som. Den gick väldigt hackigt och sakta och man undrade om man överhuvudtaget skulle komma någon vart. 

När vi kom in i biosalongen, visade det sig att vi hade fått sådana platser som jag och mina kompisar brukar kalla Nackspärrsplatser. Platserna längst åt vänster, vid dörren, där det är en stor ansträngning att kunna se någonting. 

Ofta är handikapplatserna just de här nackspärrsplatserna. Det är omöjligt att koncentrera sig på filmen, för allt man tänker på är "Aj, vad ont min rygg gör" och "Aaaj, min nacke!" Man vill bara att filmen ska ta slut så man får gå hem och vila. När man kommer ut därifrån har man ofta både nackspärr och skolios (sned rygg). 

Jag kan på fullt allvar säga att om det är vår lott att sitta på de här hemska platserna, så tycker jag på fullt allvar att vi funktionshindrade borde få gå på bio gratis med våra assistenter. Vi blir ju sjuka av de här platserna! Hoppas på bättre lycka nästa gång och jag hoppas att ingen människa, med eller utan funktionshinder, ska behöva sitta på dem. Jag tycker som sagt att bio är jättekul, bara jag får bra platser.

På bilden ser ni förresten mig när jag sitter inne i biosalongen.

Lite av filem uppfattade jag, trots nacksxpärren och jag tyckte den var jättebra! En hemsk, men troligtvis väldigt sann skildring av den italienska maffian. Den framstår som helt undermålig och det är skrämmande att den har så mycket makt. De beter sig verkligen som småpojkar med riktiga vapen. Om de tycker att någon är dum så skjuter de, typ. Filmen skildrar fattigdom och misär i Neapel. Klart sevärd tycker jag, men det är absolut ingen feel good-film, ska man veta. I Sverige tycker vi ofta att maffian är lite ball, eftersom den känns så overklig. I Italien lever den i allra högsta grad och den är ingenting att skratta åt, det lovar jag!  

Bilderna från vår runda på sta'n

På en bild ser nu mig inne på Souk-gallerian. Bakom mig står en häst och två blå tunnor. Tanken med bilden var väl att "Ja, djurvän är man ju. Jag gillar ju både plastdjur och riktiga, så kör till".

Nu till nästa bild, där jag står vid en staty av en knuten pistol Här tog jag chansen att visa mitt ställningstagande mot våld. Åh, vilken god och härlig människa jag är! Skämt åsido, våld löser ingenting! En läskig grej med USA tycker jag är att vapen är så vanligt där och att vanliga människor får ha ett. Usch! Jag skulle aldrig ta i ett ens med tång. Det finns en massa bra saker med USA också, som med alla länder, jag vet! Jag hoppas ni förstår att jag inte fördömer hela USA och alla amerikaner. Det gör jag inte! Jag fördömer däremot många av deras handlingar.

På den tredje bilden ser ni folkvimlet utanför biografen. 

Jag säger som Gert Fylking...

Äntligen! Nu är det dags för mig att berätta om syrrans och min movienight innan historien ruttnar. 

Det här blir en historia i två delar har jag bestämt mig för, och här kommer del 1. Den positiva delen.

Innan bion tog vi en runda på sta'n och det var en riktig feel good-runda. Luften var inte kall, utan klar och frisk. En luft som man behöver, helt enkelt.

Först gick vi på Hötorget. Jag tycker att torghandeln där är så himla härlig! Alla skriker typ "Kom och köp!" och stämningen är väldigt glad. Det känns lite som om man är utomlands, vilket alltid är en härlig känsla. Jag kommer ihåg att jag tyckte väldigt mycket om torghandeln på Hötorget när jag var liten, eftersom alla var så snälla, varma och glada. Jag tyckte det var så härligt med alla som skrek glatt: "Kom hit och köp, frun!" Jag har också för mig att jag och syrran fick en massa frukter gratis när vi var små, eftersom alla tyckte vi var så söta. Härliga barndomsminnen!

Jag behövde lite smink, så vi gick till Åhlens City och handlade av en jättetrevlig expedit som det verkligen lyste om, och som fick en att tänka: "Hit ska jag gå och handla igen!" 

Sedan gick vi in till Souk-gallerian på Drottninggatan och där har jag faktiskt aldrig varit tidigare. Där strosade vi runt, kollade på skor, hittade en del skor som var roliga att se på och en del skor som var snygga som "ha på sig"-skor. Det fanns också en butik med typ maskeradkläder.

Sedan blev det en burgare på McDonald's och sedan bar det av till bion. 

I nästa blogg kommer bilderna från vår "Night on the town".

Historien om gårdagens hur movienight var kommer, lovar!

Just det ja! Skulle ju berätta om movienighten som syrran och jag hade igår. Jag skäms för att säga det, men det får faktiskt bli imorgon. 

Är så himla trött och orkar inte skriva mer nu. Imorgon lovar jag att ta den historien.

Här kommer bilderna från demonstrationen

Ja, här kommer alltså bilderna från demonstrationen som jag lovade er. 

På en bild ser ni min vackra syster som också trotsade kylan och demonstrerade idag, påklädd till tusen.

Jag fotograferade folkmassan vid demonstrationens slutstation, den israeliska ambassaden. 

Ni ser också mig, dressed for demonstration påväg i färdtjänstbussen.

När vi stod på Sergels torg, där demonstrationen startade, lyckades jag få med min gode vän Finn Hellman på bild. Härligt! Hans trevliga ledarhund Quick ville också vara med på en annan.

Hemma igen, hes och trött

Home again! Jag är hur trött som helst och hes som en kråka. Mycket luft har jag fått och mycket kläder hade jag på mig. Två par tröjor, en hoodie och en tjock jacka. Tre par byxor och två par strumpor, så frusit har jag inte gjort, det är ett som är säkert! Palestinasjalen var självklart också på. 

Jag har skrikit "Leve Palestina!" och Bojkotta Israel för full hals, tillsammans med goda vänner och andra trevliga människor. Jag har hört både att vi var 5000 pers, 8000 och att vi lika gärna kunde vara 15000. En sak är säker: Vi var väldigt många och det gjorde mig otroligt glad! Vi gick till israeliska ambassaden. En väldigt trevlig och lugn demonstration, måste jag säga. Det var väl några som bråkade, men det märktes inte. De flesta var där för att de ville påverka situationen och stämningen var väldigt positiv. 

Man hoppas verkligen att det gör skillnad. Vår åsikt att Israel gör fel kommer att komma fram, that's for sure! Om de lyssnar eller inte är en annan fråga. Hoppas verkligen det!

Jag måste säga att jag är otroligt glad att ha fått vara med om den här mäktiga upplevelsen. Att få protestera mot någonting tillsammans med andra människor som tycker samma sak, det är helt underbart! Snart kommer bilder från demonstrationen.

Supertrött!

Hallå hallå! Nu är jag hemma igen efter biokvällen och den var verkligen ett äventyr, kan jag säga. Både av det positiva och negativa slaget. Jag känner mig dock väldigt trött och orkar inte skriva om det just nu. Tar det gärna i morgon. 

Nu är det en kopp te, att vila ryggen och ladda upp inför morgondagens demonstration som gäller. 

Jag önskar er alla en superhärlig kväll och sedan när ni sover så MÅSTE ni drömma en massa söta drömmar. Puss på er! 

Imorgon demonstrerar jag mot Israels attacker!

Jag har bestämt mig. Hur kallt det än är ute imorgon så ska jag demonstrera mot Israels attacker och jag har hört att många med mig ska göra samma sak. Viktigt viktigt viktigt! 

Så det är bara att klä på mig massor av kläder och bege mig till Sergels Torg. Demonstrationen börjar 13.00 och jag ska gapa mig hes om så krävs. 

Movienight!

Ikväll blir det bio med min kära syster yster. Superkul ska det bli! Bio känns så himla lyxigt på något sätt. För mig handlar inte lyx om pengar, utan om att sätta guldkant på tillvaron på olika sätt, och det är härligt!

Länge sedan jag var på bio. Eller nej förresten. Jag såg ju Sex and the city-filmen för första gången på bio. Sedan har jag sett den på DVD också, men bio är en speciell känsla. 

Vi ska se Gomorra, som har premiär ikväll. Handlar om italienska maffian. Recension och lite bilder kommer snart.

Nu är det verkligen dags att Öppna Sverige!

Nu är jag hemma igen från de "viktigare äventyren" som jag berättade om i den förra bloggen. 

Jag var på ett möte med DHR (De Handikappades Riksförbund) och Unga Rörelsehindrade. Har jag sagt att Unga Rörelsehindrade är DHR:s ungdomsförbund? Vet inte, men det tål att sägas en gång till. Så är det. 

Tillsammans har vi startat en kampanj som heter Öppna Sverige! Vi vill uppmärksamma otillgängligheten i det här landet, som är mer regel än undantag i samhället. 

Öppna Sverige är en informationskampanj som vi kommer att bedriva i två år. Vi ska på olika sätt uppmärksamma politiker och allmänheten på vår situation. 

Snart kommer en hemsida med mer information.  

Förhoppningsvis ska politikerna förstå hur illa otillgängligheten gör människor. 

Jag hörde någonstans att många funktionshindrade mår psykiskt dåligt, och jag är säker på att det beror väldigt mycket på otillgängligheten och hotet om nedskärningar i assistansreformen. Sådana saker skapar en känsla av att man inte hör hemma här. "Samhället är ju inte mitt, så vad gör jag här". 

Jag drabbas ofta av panik, för jag känner att makthavarna lägger krokben för mig på olika sätt. Vi funktionshindrade får existera, men vi får inte riktigt leva. Personlig assistans och tillgänglighet är ju det som gör att våra liv blir jämlika med era, men de frågorna tycker politikerna inte är viktiga. De tycker alltså inte att vi är viktiga och det gör fruktansvärt ont! Inte undra på att vi mår psykiskt dåligt. Klart vi mår dåligt av att inte räknas. Hör ni det, politiker?! Otillgängligheten gör ONT, så det är hög tid att Öppna Sverige, NU!

Bilderna från partykvällen som jag lovade

Tacokvällen hos syrran var hur lyckad som helst och Partyalias kan jag verkligen starkt rekommendera. Ett fartfyllt spel där man fick tänka till ordentligt, men det är absolut inte till bara för snillar, utan passade lika bra för en helt vanlig Söderböna som jag. Man ska förklara olika ord så snabbt som möjligt. 

På ett kort ser ni mig när jag tänker så det knakar. Såg helt lost ut, men var faktiskt ganska bra på spelet, så skenet bedrar. 

Han som gömmer sig bakom regelboken var ordningsvakt och såg till att allt gick rätt till. 

Ni ser också ett kort på mig och min helmysiga syrra. Det var den kvällen det. 

Nu bär det av till Unga Rörelsehindrade på viktigare äventyr som jag kommer att blogga om senare ikväll.

  

Tacokväll hos syrran

Ciao tutti! Ikväll är det partykväll hos syrran som gäller. Hon sa nåt om tacos och quorn, så det blir hur härligt som helst! Partyalias, ett sällskapsspel blir det också. Sätter ut bilder sedan. Arrivederci! (när jag ändå är inne på det italienska temat)

ABBA-feber in da house!

Jag kom nyss hem från en väldigt härlig och uppfriskande promenad. Det är kallt, men på ett härligt sätt tycker jag. Fast det blåser lite för mycket. Igår var det hur härligt som helst ute, men idag... nja! 

För övrigt kan jag tala om att det råder ABBA-feber här i huset. Vi har stuffat runt till ABBA hela dagen, det är bara diskokulan som fattas. 

Jag fick boxen med alla ABBA-skivor i julklapp av morsan, så det är rena ABBA-heaven här. Man upptäcker nya saker hela tiden. Jag visste till exempel inte att de hade gjort svenska versioner av Ring ring och Waterloo, men det hade de tydligen. Jag älskar de engelska, men de svenska låter jäkligt präktiga, rent ut sagt. 

Ett utdrag ur svenska Ring ring. "Om jag fick nån lön för nån enda bön av vår herre". Låter lite väl kristet för min smak, engelska tack! 

Det är verkligen en konst att sjunga på svenska. Så lätt att det blir pretentiöst. På engelska däremot känns det väldigt sällan så. Det låter oftast snyggt, tycker jag. Fast jag gillar massor av svensk musik också. Kent, Jakob Hellman, Håkan Hellström, ja, det finns ju massor. Vad gapade jag för då? Ingen aning, ber verkligen om ursäkt! 

Det finns massor av bra musik på ALLA språk. Jag älskar italienskt smör, fransk rap är hur bra som helst, och jag hörde en jävligt bra raplåt på iranska en gång som min kompis spelade för mig. 

  

 

www.cajate.blogg.se - en jättemysig blogg

Konstigt måste jag själv säga! Stickning är egentligen inte alls min grej av naturliga själ, men den här bloggen känns så himla mysig på något sätt. Det är tre tjejer som stickar mössor. Bloggen utstrålar helt enkelt mys, what more can I say?

Una zuppa bellissima e deliziosa!

Färgerna blev lite konstiga här, men too bad att ni inte kunde vara här och smaka! Den här tomatsoppan var hur god och krämig som helst! Den var dessutom otroligt vacker i sin röda färg med lite gröna persiljestänk. Mums fillibabba, I'm telling you!

I'm alive!

Jag tänkte bara skriva ett litet kortkort inlägg och säga att jag lever. Jag har ju inte skrivit nåt idag, kom jag på. Katastrof, eller hur? Men så har jag jag inte haft så mycket spännande på hjärtat heller. 

Idag har jag handlat, tagit bort lite julpynt o.s.v. Det är förstås alltid mina fantastiska assistenter som gör det praktiska, men det vet ni väl redan? Det är dock alltid på mitt initiativ och tur är väl det, annars blir det konstigt.

Nu ligger jag i alla fall och vilar ryggen. Härligt!

Ikväll ska vi göra en tomatsoppa som jag tror kommer bli helt underbar! Jag tar ett foto sedan och sätter ut så ni får se underverket, promise! 

Mer än så här kan jag inte bjuda på just nu, men vi hörs senare ikväll.

I natt jag drömde...

Något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde jag var lapplisa, och att jag inte stod ut.

Kan ni tänka er mig som lapplisa? Just det, ni känner inte mig så bra än, så det kanske ni kan, men det kan inte jag. Jag är nämligen konflikträdd och tycker absolut inte om att bråka med någon. Jag avskyr när folk blir arga, och då är ju lappliseyrket väldigt passande för mig, eller hur? Nu till drömmen: försiktigt gick jag fram till en karl som var kraftig och hade skägg. 

Jag pep: "Här får man egentligen inte stå... Om du skulle vilja flytta på dig lite så..."

"Hörrudu fitta lilla", sa mannen. "Jag står precis var jag vill, det ska du veta!"

"Förlåt", pep jag. "Parkera precis var du vill". 

Sedan vaknade jag kallsvettig. 

Ja, jag vet! Jag borde ha sagt "Kalla mig inte för "Fitta lilla" din jävla gubbkuk! Men det gjorde jag inte. I verkligheten hade jag kanske inte gjort det heller. Jag hade nog rullat därifrån. Tur att personlig assistans finns!

Jag är INTE släkt med Robert Felderman!

Han är tydligen värsta militärgubben, anställd av U.S Army. Om man kollar på hans utbildning är det bara militärgrejer, usch! Han ska minsann få veta vem jag är. Jag ska skicka bilder till honom i min palestinasjal och skriva: sluta bomba för helvete! Ut ur Irak, ut ur Afghanistan, sluta stödja Israels attacker! 

En söt bild

Just nu bloggar jag från landet på Värmdö och så här ser det ut i 

fönstret till mitt lilla sovrum.

Jag är rädd för skrivkramp!

Ibland får jag skrivkramp. Jag tror att det heter så när man totalt tappar inspirationen att skriva något. Det finns alltid hur mycket som helst att skriva om, men det finns också en spärrvakt inom en, som säger: "Nej, det här släpper jag inte fram!" och man vill ju inte jiddra med en spärrvakt.

Det finns självklart ingen spärrvakt i mig. Eller jo, men det är jag själv som är spärrvakten. Eller rättare sagt mitt svajjiga självförtroende.

När det gäller skrivande är jag expert på att tänka efter innan vad jag tror att folk vill läsa om. Jag ser bilder inom mig på hur folk sitter framför sina datorer, läser det jag skriver och säger till sina vänner: "kolla, där är hon nu igen! Fattar hon inte att ingen vill läsa om hennes tönterier, hennes åsikter om ditten och datten? Patetiskt!"

Hör man sådana röster i huvudet så är det lätt att man håller tyst. 

Ofta får jag en ide, men sedan kommer de där rösterna och de där förbannade bilderna och förstör allting. Det är naturligtvis jag som är de där rösterna och jag som gör upp bilderna, ingen annan.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera de där rösterna och de där bilderna. Det gäller att köra på. Man har ingen aning om vad andra vill läsa och kan därför inte tänka på dem när man skriver. Man måste utgå ifrån sig själv, annars blir ens kreativitet förstörd. Det gäller att lita på att det jag tycker är intressant kan vara intressant för någon annan. Man måste hitta sitt eget sätt att skriva på och sedan säger man "Take it or leave it" till alla andra.

En släkting i USA, kanske?

Nu kommer Facebook-nörden i mig fram igen, men jag hoppas ni har överseende med det. 

Jag har nämligen blivit kontaktad av en eventuell släkting från USA, vilket är jättekul. Robert Felderman heter han och kommer såvitt jag förstår från Colorado. Där har man ju aldrig varit. Han har i alla fall lagt till mig på sin vänlista nu, så jag ska nog skriva några rader på min knaggliga engelska och kolla vad han är för en. Spännande!

I rutan "religion" har han skrivit "yes" och i rutan "politisk uppfattning" har han skrivit "yes". Jag tänker "Oh my, bara han inte är en religiös fundamentalist av något slag, och bara han inte gillar George W Bush!" Sådana släktingar vill jag ju inte ha.  

Vad glad jag är att jag har den här bloggen!

Nu kommer ett lite galet inlägg, men det får ni ta. 

Jag kom precis att tänka på hur jäkla (det är ingen svordom, har jag hört) glad jag är att jag har en blogg! Det känns som ett väldigt bra sätt att nå ut till folk och visa vem man är. Det kan vara svårt att göra det, speciellt om man är lite annorlunda. När man till exempel är på krogen eller ute på sta'n, kan man mötas av attityder som "hej du, lille vän", och sedan en klapp på huvudet. Alla reagerar säkert inte som jag, men jag krymper liksom då och blir den lilla vän som folk förväntar sig att jag ska vara. Jag blir osäker och illa till mods, och trots att jag egentligen har en massa vettiga och roliga saker att säga, så får jag inte fram ett ljud. Jag tappar helt enkelt självförtroendet. Varför? Ja, det kan man verkligen fråga sig.

Genom bloggen får jag i alla fall chans att visa vem jag är, och jag hoppas i alla fall på att en del människor kan identifiera sig med mig. Man får förhoppningsvis se att jag är en "vanlig" människa och inte någon liten vän som man klappar på huvudet. Tack bloggen för det! Vad gjorde man innan Internet?

Ge ditt stöd till Palestina!

I dessa tider, när Israel håller på som de gör, tycker jag det är jätteviktigt att ge Palestina allt stöd man kan. Jag har gått med i en grupp som heter "Palestina solidaritet" och på nästa demonstration ska jag gå. Jag uppmanar er alla att på de sätt ni kan ge stöd åt Palestina.  

Let's talk about sex!

Jag har precis gått med i en grupp som heter Kissability: A project on disability, sexuality and

relationships. Den finns på Facebook. 

Som jag förstår det (min engelska är inte den bästa, men...) vill den här gruppen fokusera på att funktionshindrade inte bara är funktionshindrade. Vi är mångsidiga, precis som alla andra. Här ska man fokusera på funktionshindrades sexualitet och kärleksliv. Vi som är med i den gruppen ska dela med oss av våra erfarenheter och sedan ska det bli något slags bok eller teaterprojekt av det hela. Jättebra, tycker jag! 

Det är väldigt viktigt att vår sexualitet uppmärksammas på ett riktigt sätt. 

Funktionshindrade mäns sexualitet dyker ofta upp i diskussioner om prostitution. Kvinnors sexualitet dyker nästan aldrig upp. Jag sysslar tydligen inte med sån't, enligt media. 

Vi funktionshindrade, precis som ni andra, vill bli uppskattade, känna oss attraktiva, vackra och sexuella. Ingen mår bra av att någon tar i en mot betalning. Det känns inte särskilt sexigt att utnyttja en människa som mår dåligt. 

Allmänheten måste få information om vår sexualitet, att det faktiskt funkar att ha ett sexliv även med ett funktionshinder. Visst kan det finnas problem, men jag tror att de allra flesta av dem faktiskt går att lösa bara viljan finns. 

Nu ska jag bli lite personlig med er: jag har faktiskt inte haft sex ännu. Vet inte, men det har inte blivit så bara. Dels tror jag att det beror på att vår sexualitet fortfarande är tabu. Det är många som inte vet att vi kan ha sex. Sedan har jag kanske inte riktigt vågat ha det heller. Jag kanske inte har hittat rätt, saknat självförtroende, vad vet jag?

 

Min känsla säger mig att jag kanske aldrig kommer att kunna ha nåt rock n'roll-sex. Min kropp är nog lite ömtåligare än andras, så man måste vara lite försiktig. Inget dunka mig gul och blå-sex här inte, men sex blir det! Om man tar det nice and slow så  ska det bara fungera. Sex ska jag ha, det har jag bestämt mig för. Jag ska ha riktigt sex, med någon som tycker att jag är underbar, inte med en prostituerad.

"De halvt dolda" var verkligen sevärd!

Jodå, precis som jag lovade satt jag bänkad framför tv:n igår kväll 21.00. "De halvt dolda" gjorde mig inte besviken, kan jag tala om för er. Där porträtterades fyra familjer i olika situationer. Den var väldigt otäck, men på ett gripande och bra sätt. Återkommer nog till den när jag kommit in mer i handlingen.

Innan "De halvt dolda" var det kungafamiljen som höll låda. Jag är inte så himla intresserad av det programmet, men slötittade lite och i år tycker jag faktiskt att det var segare än vanligt, men vad vet jag?

Demonstration för Gaza idag 13.30 på Sergels Torg

Idag klockan 13.30 på Sergelstorg är det en stor demonstration för Gaza, mot bombningarna. Fick precis reda på det. 

Gå dit ni som kan. Själv har jag tyvärr ingen möjlighet just idag. men jag ska gå på nästa, det lovar jag! 

Det här är en väldigt viktig demonstration, så snälla ni som kan, gå dit och hälsa från mig!

Kolla in "De halvt dolda" ikväll 21.00 på SVT1!

Det här har jag pratat om förut och nu är det dags igen. Ikväll börjar "De halvt dolda" 21.00 på SVT1. You bet I will look! Det ska tydligen vara en dramaserie som Jonas Gardell har skrivit manus till.

I trailern säger han "det här är berättelsen om dem som fick leva, och det här är berättelsen om dem som inte fick leva." Låter lite läskigt och väldigt spännande, tycker jag.

Då vet ni vad jag gör 21.00 ikväll. 

En riktig bakfylledag

Konstigt, men det här känns faktiskt som en riktig bakfylledag för mig också. Ändå är jag inte bakis. Ett glas drack jag, inte mer. Ändå är jag hur seg och urladdad som helst, how come??? 

Idag ska jag ta det lugnt. Kolla på tv, käka lite. 

Har inget mer att säga om min nyårsdag just nu.

Är det värt att dö eller bli skadad för smällares och raketers skull?

Det här kanske låter lite konstigt, men med tanke på att det verkar finnas många människor som inte kan hantera smällare, raketer och sån't, så tycker jag att man borde införa några slags regler för vilka som får hålla på med dem. 

Det är så himla hemskt dagen efter, när man får läsa om folk som skadat sig, små barn och djur som brunnit inne och så vidare. 

Vad gör man åt det? Någonting måste göras, tycker jag. 

Är det värt att dö eller bli skadad bara för att få smälla och skjuta raketer? Galet! 

Min nyårsafton

Tänk att nu är det äntligen 2009, ofattbart men ändå inte. Hur mår ni idag? Bakis kanske. Hoppas ni hade jättekul igår och att ni tar er igenom baksmällan idag! Köp pizza, kebab eller någon annan typisk bakfyllemat vetja. Sätt på en bra film och lägg er och slöa på soffan. Det är ni värda!

För mig blev det ett glas champagne, och så blev det faktiskt hummer, fast den var en riktig besvikelse måste jag säga. Den var supergod, men det känns som a lot of work for nothing om ni förstår vad jag menar. Den är så himla dyr och for what? Man äter ju upp den på nolltid. Aldrig mera hummer, säger jag! 

Jag skippade faktiskt ostronet. Provade ju det för typ tio år sedan och tyckte det smakade slem och bajs. Varför skulle jag tycka annorlunda idag? Jag tror inte att mina smaklökar har ändrats så mycket. 

Såg firandet på Skansen på tv och det var pampigt och trevligt. Jag gillar Mikael Wiehe och Ann-Sofie von Otter. Det var väl min nyårsafton det.