Gott Nytt År!!!

Nu vill jag bara önska er ett riktigt Gott Nytt År! See you next year! 

Fyrverkerier och champagne från mig till er!

Puss och kram! 

Ikväll ska jag prova ostron

Ikväll blir det en massa skaldjur för mig. Bland annat ska jag prova ostron. Har en känsla av att det kommer att bli slemmigt och bajsaktigt, men vi får väl se. Man måste ju prova. 

Håll tummarna för att jag slipper spy ikväll, så ska jag hålla tummarna för att ni slipper spy ikväll. 

Sköt om er även fast det är nyårsafton!

Jag vill inte vara präktig och komma med pekpinnar, det gillar jag inte. Självklart ska ni festa och ha hur kul som helst. Men jag är rädd om er och det vill jag att ni också ska vara. 

Jag vet att på nyårsafton händer det lätt en massa dumma grejer, speciellt om man har druckit lite för mycket kanske. 

Allt jag vill säga är: sköt om er även fast det är nyårsafton. Ta det lugnt med smällare, raketer och sån't. Hoppas man slipper läsa om folk som blivit blinda, förlorat fingrar, händer och andra kroppsdelar. Var rädda om er helt enkelt!

Mitt nyårslöfte till er

Jag tänkte avge ett nyårslöfte till er. Vet att man aldrig brukar hålla dem, men tycker ändå det hör till på något sätt och det här känner jag att jag kan hålla. 

Okej, let's go!

Jag lovar att jag ska blogga flitigt. Jag älskar som sagt att blogga och slutar inte med det i första taget. Ni kommer att få dras med mig, det lovar jag!

Jag är så jävla förbannad på Israels attacker mot Gaza!

Nu har 375 palestinier dödats i Gaza och fler lär det tydligen bli. Israels premiärminister säger att de är redo för veckor av strid. Hur fan kan man säga så?! Grrr! Jag blir så fruktansvärt förbannad och undrar bara när alla jävla krighelveten ska ta slut. Krig löser ju inte ett jävla skit, fatta det! Vilka är det som drabbas av krig? Jo, vanliga människor som inte gjort någonting ont. När ska våldsspiralen i världen sluta? Aldrig, verkar det som. 

Hur kan man än idag se krig som lösningen på problem? Jag fattar inte! De som för krigen vill nog inte ha någon lösning på problemen. De verkar ju tycka att det är kul att kriga. Samtidigt säger de sig ofta tro på Gud. Ofta säger de till och med att de krigar i Guds namn. Man lär sina barn att man inte ska slåss, att man ska vara snälla mot varandra Men vuxna slåss ju för fan, och mördar. Fina, utbildade gubbar i kostym som borde veta bättre, sitter och förespråkar krig. Hur fan går det ihop? 

Jag ber om ursäkt för att jag svurit så mycket, och jag har säkert inte sagt något som kommer att förändra världen. Kände bara att jag behövde få ur mig min frustration.  

Snart är det 2009!

Tänk att snart är det 2009, ofattbart! Hur ska året bli? Jag tänker definitivt fortsätta blogga, inte en chans att jag slutar med det nu när jag fått upp ångan. 

Bloggen kommer att handla om funktionshinderpolitik, saker som händer i samhället och om mitt liv. Ni kommer att få vara med mig i glädje och sorg, nöd och lust. 

Jag älskar verkligen att blogga och vill tacka er som läser det jag skriver. Jättekul, ni uppmuntrar mig att fortsätta! Att skriva över huvud taget tycker jag är jättekul och ett jättebra sätt att nå ut på, så det blir det mer av. 

Jag tror att 2009 konner att bli bra, trots allt vemod jag känner såhär dagen innan. Det blir nog ett jättebra år! 

Jag älskar Sex and the city!

Jag har just sett ett Sex and the city-avsnitt. Har en box med alla avsnitt hemma och har sett dem tusen gånger. Jag älskar verkligen Sex and the city! Man blir så himla glad av den serien! Ni må tro att jag ska se Sex and the city-makarnas nya serie som börjar den 12:e januari. Kommer inte ihåg vad den heter nu, men den ska bli kul att se.

Kolla in mina blommor

Ni minns väl blomsterbudet som ringde mig den 22:a? Jag kunde ju inte ta emot blommorna dagen efter eftersom det var Värmdödags då. De kom idag istället. 

Det var en kär vän och kollega till mig, Maria Johansson, ordförande i DHR (De Handikappades Riksförbund) som ville tacka för samarbetet under det gångna året. Tack själv Maria!

Nej tack till nationalism!

Jag såg på Facebook att det finns en grupp där som heter "Våga vara svensk". Där är man med om man tycker att man ska få vara stolt över att vara svensk, om man vill ta tillbaka nationalsången från rasisterna, om man vill vifta med blågul flagga på gator och torg och fira nationaldag, utan att för den sakens skull ses som rasist. 

Visst kan jag på ett sätt förstå argumenten för en sådan grupp. Jag gillar själv Sverige på många sätt och det tycker jag att man har rätt att göra, men jag gillar inte nationalism, för jag förknippar det med rasism. Kanske är det fel av mig, men ändå... Jag tycker det känns läskigt med nationaldagar, vift med flaggor och skrålande av "Du gamla, du fria". För mig känns det som att säga "Vi har rätt, ni har fel. Den som vill vara med måste vara som vi". Även om det säkert inte är allas mening, så skapar det en väldigt otäck vi och dem-känsla och den gör att väldigt många människor hamnar utanför. Kan vi inte lägga fokus på att vi alla är människor och var man än kommer ifrån och hur man än ser ut så är man lika mycket värd? Alla människor behövs i vårt land. Man får vara svart, gul eller grön, tro på vad man vill och ha på sig vad man vill. Det viktiga tycker jag är att man vill vara en del av samhället, att man vill vara med och bygga det. Jag tycker inte att man behöver bli svensk för det. Här ska alla tankesätt som inte skadar någon annan få plats. Jag vill ha ett vilt mixat samhälle helt enkel. I hope you get the point.

Fina granar kommer alltid sent

You guys! Jag glömde ju att sätta ut en bild på den underbara lilla plastjulgran som jag har hemma hos mig. Hur kunde jag vara så hänsynslös? Puss på dig gran och förlåt!

Jag är tillbaka på Söder nu förresten.

Mark Levengood botade min julklappsångest

En dag i mitten av december, gick jag omkring och kollade i Ringens köpcentrum, Skanstull på Söder. Det var julklappstider och jag hade lite små-ångest sådär, typ: "Vad ska jag köpa, jag som är så värdelös på att hitta presenter?! Vad fan vill alla ha?!" Mamma önskar sig alltid glada döttrar i ulklapp, och syrran hade typ sagt att hon inte ville ha några julklappar i år. Kul att höra! Man vet ju ändå att alla vill ha julklappar innerst inne. 

Nåja, jag visste i alla fall vad jag skulle köpa till min bästa väninnas son. En bok av Lennart Hellsing som heter Sjörövarboken. In i bokhandeln bar det och där sitter Mark Levengood och signerar böcker. "Jag minns att jag tänkte: "Jaha, där är Mark Levengod. Kul!" och sedan var det ingenting mer med det.

Jag letade en stund efter Sjörövarboken, men hittade den ingenstans. När jag ser en man i slips och kostym så tänkte jag att han måste ju jobba här. Jag frågar: "Ursäkta, jobbar du här?" "Nej, jag jobbar int' här", svarar han på sitt lugna och trevliga sätt.

"Oj, förlåt", säger jag och skrattar lite.

Efter det kan jag säga att min julklappsångest var som bortblåst. Allt föll på plats och jag visste precis vad jag skulle köpa. Jag tycker att man blir lugn av Mark Levengood. Man får en känsla av att allting kommer att ordna sig när man hör hans lugna finlandssvenska röst. Han verkar väldigt trevlig och han behövs i vårt stressade samhälle. Punkt slut! 

Snälla, sätt ut "knulldikten" på Youtube!

Jag vill bara säga att Jonas Gardells "Knulldikt" inte fanns på Youtube. Skandal! Någon borde lägga den där. Den var ju så himla bra! 

Det ska förresten bli intressant att kolla in "De halvt dolda" som börjar på nyårsdagen. Jag tror att Mr Gardell ska vara programledare där. Det är i alla fall han som pratar i trailern. Spännande! Den kommer på SVT.

Bloggabstinens

Hjälp mig snälla ni! Jag känner att jag har blogg abstinens och att jag bara måste skriva någonting. Vet dock inte alls vad. 

Det finns som vanligt masor att skriva om, men... Jag är inte upplagd för att skriva om nåt allvarligt ännu. Är som sagt fortfarande på lite helghumör och i jul och nyår ska det mysas tycker jag. 

Ikväll är det verkligen en tv-kväll. Dels kommer Stjärnorna på slottet 20.00. Det tycker jag är väldigt kul att se på! Det är ett program där fem stjärnor bor på ett sIott tillsammans. Alla får varsin dag då deras karriärer uppmärksammas och då de får berätta om sig själva. I år är det Janne "Loffe" Carlsson, Christina Schollin, Jonas Gardell, Kjerstin Dellert och Staffan Scheja som är med. I förra programmet läste Jonas Gardell upp en "knulldikt" som han skrivit själv. Den var fantastiskt rolig och jag tror den finns att se på www.svt.se om man vill. Det var Christina Schollins dag och temat på hennes dag var kärlek. Jonas ville nog provocera och undrade i sin dikt vad det var för fel på lite vanligt hederligt sex. Den borde finnas på Youtube också. Om inte så tycker jag att någon ska lägga ut den där. 

Ikväll är det Janne "Loffes" dag vi får se och jag har sett i trailern att han börjar gråta för någonting. Man kan ju inte låta bli att undra vad, inte jag i alla fall. Ska bli intressant att se! SVT1 kanalen som gäller.

Efter Stjärnorna på slottet kommer Selma, en serie i två delar om Selma Lagerlöf. Första delen var igår och jag tycker den var bra. Väldigt mycket fokus på hennes kärleksliv bara, men ikväll kanske det blir annat också. Klockan 21.00 får vi som vill veta det. Den går också på SVT1.

Samtidigt som Stjärnorna på slottet kommer Körslaget på TV4 och jag gillar det! Det handlar om vanliga människor som tycker det är härligt att sjunga och som får chansen att vara med i en kör som leds av en känd person. Det är sju körer och en vinner till slut. Jag kan inte låta bli att ryckas med av sångglädjen som finns i programmet. Jag gillar att det är vanliga människor som är med, att en del sjunger hellre än bra. Fokus läggs på glädje, att man ska ha kul och det tycker jag är jättehärligt!

Nu ska jag gå och se om Jonas Gardells knulldikt finns på Youtube. Tjingeling! 

  

Julen är slut och mellandagsmooodet infinner sig

Nu när julen är slut infinner sig en sån där skön mellandagsstämning. Man varvar ner lite efter julen, men vet samtidigt att snart kommer nästa härliga högtid: nyårsafton. Jag tycker den är väldigt härlig, men känner samtidigt alltid ett väldigt stort vemod varje år när den kommer. Jag vet inte varför. Det är väl någonting med att man säger farväl till något. Man summerar det gångna året, minns allt som var roligt, men också allt som var sorgligt. In kommer nästa år och man vet inte alls hur det kommer att bli. Allt känns så osäkert på något sätt. Nåja, det är bara att ta fram sitt käcka jag och tänka att det ska nog gå att leva år 2009 också, och det är ju sant.  

Alfapet-rimmet stämde

I förra bloggen skrev jag ju mitt julrim till Alfapet-spelet. 

Jag glömde säga att jag och min familj har spelat Alfapet idag och att rimmet stämde ganska bra, eller väldigt bra rent ut sagt. 

Det var ord i mängder i olika längder, i rader som faktiskt gav oss spader. Vårt ordförråd är ganska fett, men det gick ändå riktigt snett. 

Stämningen var riktigt sur här när vi spelade, men nu är den bra igen.

Mina julrim för i år

Jag tänkte ge er några smakprover på mina julrim så ni vet vad ni har att vänta er, ni som besöker Söderbönans rimstuga nästa år. Jag delar helt enkelt med mig av årets julrimsskörd eller vad man nu ska kalla det.

Jag börjar med ett rim till ett Alfapetspel jag köpte till syrran.

Ord i mängder i olika längder,

i rader som ibland ger dig spader.

Det vill till att ditt ordförråd är fett,

annars kan det gå riktigt snett.

Här kommer ett rim om en bok med visdomsord om hundar. Den köpte jag till min kära mor.

Här kommer några kloka ord om våra bästa vänner,

de som har större intuition än vad vi känner,

de som gör en glad när man är arg,

svårt att tro att de är släktingar med en varg

Ett rim till Kents skivbox, som jag köpte till syrran. Efteråt kommer en liten förklaring. 

En gång smakade jag rabarberkräm, men med den smaken kände jag mig inte bekväm.

Insekter tycker jag inte heller om, men vem kan värja sig mot dom?

Grabbar däremot är alltid kul, undrar just hur dom här firar jul.

Förklaring: På Kents skivor finns det en låt som heter Kräm och en låt som heter Insekter, därav mina rim om rabarberkräm och insekter. De är fem grabbar, därav mitt rim om grabbarna som alltid är kul.

Sist, men inte minst kommer ett rim till en påse från Bönor och blad, med godsaker som jag köpte till mamma. Förklaring kommer afterwords.

Det är svårt att köpa nånting till en kvinna som du, 

du klickar på Internet så kommer det nu.

Jag tänkte "Det får bli Bönor och blad",

hoppas att den här påsen gör dig glad

Förklaring: Mamma är en väldigt modern kvinna som handlar mycket på internet. Hon klickar sig fram till det hon vill ha, så det är stört omöjligt att hålla koll.

  

Nästa år öppnar Söderbönans rimstuga

Nu är jag tillbaka igen. Lovade ju att jag skulle blogga varje dag i jul, men igår blev det inget. Sorry för det! Jag har iallafall haft en jättefin jul, med min kära familj och en massa god mat. Mitt dopp i grytan blev dock inte så lyckat. Never again säger jag bara! 

Mina julrim blev dock väldigt uppskattade. Jag tycker faktiskt att det är grymt kul med julrim. Det roliga är att de är rätt larviga, och att de får vara larviga. Man behöver inte sitta och tänka ut värsta grejerna, utan kan spexa till det lite som man vill, vilket passar mig utmärkt. Nästa år kring jul tänker jag faktiskt öppna Söderbönans rimstuga, så kul tycker jag att det är! Då vet ni det. Kom till mig ni som behöver hjälp med julrimmen nästa år!

Ett julrim till alla er som läser min blogg

Jag är ju så fruktansvärt bra på att rimma att jag bara måste få dela med mig av min konst.

Skämt å sido. Här kommer ett julrim från mig till er. Det kanske blir lite larvigt, men det tycker jag att julrim får lov att vara. God jul på er!

God jul till alla er som läser min blogg, ni gör mig så glad att jag tar mig en grogg.

Nej för tusan, jag hatar ju groggar, öppnar hellre klappar, äter och bloggar.

Till dricka för mig blir det massa julmust, men jag tror jag smakar lite skinka först.

Att komma med pekpinnar tjänar ingenting till, så ta er en grogg ni som vill.

En del bryr sig inte om att det är jul, de tycker kanske inte att den är särskilt kul,

att strunta i julen är också helt okej, julen behöver inte vara allas grej, 

det enda jag vill är att allt ska va' okej.

Det var en gång...

En tjej som gick till kyrkan. Prästen sa med barsk röst till alla som var där: 

"Och kom nu ihåg att INTE falla för några frestelser, det är mycket viktigt!"

Många höjde sina röster och frågade:

"Men Janssons till jul då?"

"Självklart, Janssons frestelse är ju given till jul, men inga andra frestelser är tillåtna."

Tiden gick och tjejen träffade en kille som hon tyckte om. De blev kära i varandra och en gång var det en tant som såg dem kyssas på gatan. Vad tro ni tanten gjorde? Jo, hon skvallrade genast för prästen. A true satkärring med andra ord.

Nästa gång hon kom till kyrkan blev hon tagen i örat, av prästen naturligtvis. 

"Hur förklarar du det här då? Inga frestelser sa jag ju.

"Men hallå", sa tjejen. "Min kille heter faktiskt Jansson och vi träffades till jul. Du sa ju att Janssons frestelse var okej till jul.

Hoho haha! Det var väl en rolig liten julhistoria? Den tackar jag min kompis Sara för! 

Jag ska ta mig ett dopp i grytan i år

Jajamän, det gör jag minsann. Jag skäms för att säga det, men jag sviker Söder. Just nu befinner jag mig hos morsan på Värmdö, och det ska jag göra hela julhelgen. Här är det hur gött som helst. Vi har precis klätt granen och vill ni veta mer om syrrans Janssonäventyr är det bara att gå in på www.feldermania.se

Stämningen är väldigt dan före dan om man säger så. Nu går man liksom bara och väntar. På vad? Lasse Kroner kanske. 

I år har jag bestämt mig för att prova Dopp i grytan. Kan ni tänka er? Jag gjorde det när jag var typ fem och det var en fruktansvärd upplevelse. Jag kommer ihåg att jag höll på att kräkas, men vem vore jag att inte prova igen? Smaklökarna kan ju ha ändrat sig. 

Till er som inte vet vad Dopp i grytan är för någonting, kan jag säga: det vet inte jag heller, men jag tror det är typ fettet från skinkan som man doppar bröd i.

Ska försöka blogga om mitt dopp i grytan i morgon. Ska berätta om jag spydde eller dog av upplevelsen.

Nämen Aurora Felderman då!

Jag har hört ryktas om att en viss dam, nämligen min kära syster Aurora, hånglade med en viss krönikör när hon var ute och festade i lördags. Vem det är kan jag tyvärr inte avslöja, men han är jävligt snygg och det är ju du också syrran! Nu är jag förstås nyfiken på om det här är sant. Vad säger du, Roran?

Jag blev uppringd av...

Ett blomsterbud, som sa: "Hej, vi levererar blommor till dig imorgon." Jag blev helt paff och minns inte ens vad jag svarade henne. Sedan kom jag på att jag åker till Värmdö för att fira jul klockan 11 imorgon, och att jag kommer att vara borta över julhelgen, så den kommer när jag är hemma igen. Då vet jag att när jag kommer hem väntar mig en blombukett och det gör mig så himla glad. Jag älskar överraskningar, av det positiva slaget förstås. Undrar verkligen vem den är ifrån. Det är väl bara att ge sig till tåls så får man se. I alla fall: tack för blommorna, who ever you are!

Idag degar jag

Idag är en riktig degardag. Lite trött, men in the coasy way liksom. Jag räknar ner inför julen. Det är ju inte alls lång tid kvar nu. Känner mig som ett barn ungefär. Ja heter Emelie å  e tje år å ja vill att tomten sta tomma nu! 

Förresten så har jag redan en psychotomte här, visste ni det? Jodå, vi har låst in honom i ett skåp, så galen är han. Han har skinnbyxor på sig, kör motorcykel och reagerar på ljud. Man ska akta sig jävligt noga för honom, I'm telling you! Så fort man ger nåt ljud ifrån sig så gasar han med sin motorcykel och sjunger ut. "Santa Claus is coming, to tooown". 

Vad ska jag skriva mer då? Jag tänkte avslöja vad jag köpt i julklapp, men sedan kom jag på att min kära mor och syster och mina vänner faktiskt läser min blogg då och då, så där sprack den planen. fan också!   

Julbordet var över förväntan

Nu har jag kommit hem från julbordet och ska försöka återberätta min upplevelse. Vi var som sagt på Tyrol, Gröna Lund. Miljön var verkligen jättefin, som i en stuga fast stort. Mysiga lampor överallt och väldigt stämningsfullt. Atmosfären var inte alls så hysterisk som jag trodde den skulle vara. 

Julbordet var gigantiskt, det var nog The Julbord of all Julbords, skulle jag tro. Där fanns nog all julmat man kunde tänka sig. Min jultallrik blev dock inte så stor. Jag åt så jag klarade mig, men jag vräkte inte i mig. Jag vet inte varför, men när det finns så himla mycket mat uppraddat på ett långt bord, så blir jag liksom mätt bara av att se på det. 

På det stora hela var det i alla fall en härlig upplevelse tillsammans med väldigt trevliga människor. Och julklapp fick jag också, från Förbundet. Det frestar att öppna den redan nu, men en sådan Bad girl är man ju inte, eller?

Tack för det här året, Unga Rörelsehindrade! Ser fram emot 2009. 

Hurra, jag har fått en låt som jag älskar på hjärnan!

Kan ni tänka er att för första gången i mitt liv har jag fått en låt som jag verkligen älskar på hjärnan? Annars brukar jag alltid få så himla dåliga, men igår på Youtube hörde jag "Ögon känsliga för grönt" av Barbro Hörberg. Den är så himla fin! Hela dagen har jag gått och nynnat "Kastanjeblad, som paraplyer. Jag älskade dig då, det gör jag nu."

I morgon blir det julbord

Jajamän, i morgon blir det julbord på Tyrol, som ligger på Gröna Lund i Stockholm. Det ska bli spännande. Det blir mitt livs första "riktiga" julbord. En fin avslutning på säsongen med Unga Rörelsehindrade. Min bild av julbord är typ ganska hysterisk. Alla roffar åt sig av allting, äter jättesnabbt och tills de blir helt proppmätta. Det ska bli jättespännande att gå dit och se om min bild stämmer eller inte. Det blir säkert jättekul och jag är faktiskt grymt sugen på skinka, Köttbullar, Jansson, sillsallad, ja allt vad julbordet har att erbjuda, Det är inte alltid jag är sugen på julmat, men imorgon minsann tänker jag roffa åt mig av allting. Nu väger jag 37 kilo, imorgon kanske jag väger 137, vem vet? I will tell you later hur min första julbordsupplevelse var.

Kul Youtube-klipp

Visste ni att jag är en riktig Youtube-nörd? Nähe, men så är det i alla fall. Det finns hur många roliga klipp som helst att kolla på. Här kommer tre av mina favoriter. 

1. Leave Britney alone! Ett Britney-fan skriker ut sin frustration över hur Britney Spears behandlas av skvallerpressen. Han gråter och skriker "Leave Britney alone!" Jag håller med honom om att de behandlar henne på ett fruktansvärt sätt, men känns han inte lite teatralisk? Kolla själva! 

2. Jordbruksminister Eskil Erlandsson tycker tydligen inte att djursex ska bli illegalt. Sök på "Eskil Erlandsson säger för mycket", så får ni se nåt som verkligen får en att börja undra vad han gör med sin hund bakom stängda dörrar.

3. Jag hittade ett klipp från Bulgariska Idol, som är fantastiskt kul. En kvinna sjunger Mariah Careys "Without you" på ett lite annorlunda sätt.

Man kan garva åt en massa musikvideor också. Till exempel Styles "Dover Calais". Vilka frisyrer, säger jag bara!

En låt som jag verkligen irriterar mig på, är den där "You touch my talala" med Gunther. Han menar väl att provocera och jag blir provocerad. Först kommer hans rap eller vad man nu ska säga, och sedan sjunger två snygga tjejer bland annat "I just can't get enough of you boy". Ursäkta! Boy?! Vaddå boy?! Han är väl för i helvete ingen boy heller!!! Här snackar vi ful gubbe!

Nåja, det jag vill säga med den här bloggen är kort och gott: gå in på Youtube! Livat värre.

Jag fick en wasabichock

Häromdagen åt jag Sushi och till slut kom jag fram till den biten med avocado. Jag älskar verkligen avocado och min tanke var just att spara det bästa till sist. "Nu ska jag njuta", tänkte jag, och det gjorde jag också. Jag stoppade hela munnen full och kände till min stora förvåning hur det brände i käften på mig så jag trodde att jag skulle dö. Det visade sig att den lilla oskyldiga avocadon som låg där och inte såg ut att vilja någon nåt illa, egentligen var en elak wasabiklick på uppdrag att mörda. Jag besegrade i alla fall klicken genom att dricka snabbt som ögat, and as you can see I'm still alive.

Otillgängligheten isolerar och utestänger

Jag funderar väldigt mycket på hur det kommer sig att otillgänglighet än idag, när det snart är år 2009, inte klassas som diskriminering enligt svensk lag. Jag tycker vi har tjatat hur länge som helst om att vi faktiskt är medborgare i samhället, att vi vill ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra och så vidare, men det verkar liksom inte gå fram. Undrar varför. Alltför ofta när jag pratar om otillgänglighet som diskriminering, möts jag av klappar på huvudet och attityder som: "Visst är det lite trist att du inte kan gå på krogen, men jag ska säga dig att när jag och min pojkvän Leif var ute senast så var det inte alls kul! Du missar inget, det är härligt att äta hemma också." Den diskriminering vi utsätts för, tas liksom inte på allvar. Vi tas inte på allvar. Jag tror bland annat att det beror på att alldeles för få människor känner oss. Att de inte känner oss beror på otillgängligheten. Trappor, trösklar, trottoarkanter, nivåskillnader och annat skit, hindrar oss från att mötas och lära känna  varandra. Otillgängligheten isolerar oss från varandra. Den gör att vi inte kan ses på gator och torg, i affärer, på kafeer, restauranger och barer. Den gör att vi inte kan åka tunnelbana och buss tillsammans. Den gör att vi missar varandra och det tycker jag är jävligt sorgligt!  

En elefant har kommit in i mitt liv

En gång hörde jag en tjej i 18-årsåldern säga att hon älskade gossedjur. "För mig är de levande", sa hon. 

Jag har själv alltid tyckt om gossedjur, även som vuxen, men att de skulle vara levande är väl ändå att överdriva, tänkte jag. Det var BB det - Before Babar. Jag sprang nämligen på världens underbaraste och mjukaste elefant inne på IKEA för några dagar sedan. Jag kramade om honom och döpte honom genast till Babar. Lite fantasilöst namn kanske, men what the hell? Han lever, det är jag helt övertygad om! Han fick låna min rullstol medan jag låg och vilade ett slag.

En hyllning till Micke Pettersson

Jag vet att det var länge sedan jag skrev, men inspirationen har bara inte funnits där helt enkelt. Nu känner jag dock mig redo att börja igen.

I fredags, den 12:e december, hände någonting väldigt sorgligt. Jag var på en kompis begravning. Han dog till följd av sitt grava funktionshinder. Jag tänker mycket på dödshjälpsdebatten, som ju är väldigt på tapeten just nu.

Micke, som min kompis hette, bevisar att man kan tycka att livet är underbart, även om man lider en hel del. Micke levde verkligen när han levde, tog vara på allt han hade. Han var en väldigt engagerad kille, väldigt aktiv i Unga Rörelsehindrade. Demonstrerade, gjorde olika aktioner. Han ville få allmänheten att börja se tillgängligheten som en viktig fråga. Han utstrålade styrka och liv, och han ville absolut inte ha någon dödshjälp. 

Man måste verkligen förstå att alla människor behövs för att saker och ting ska gå framåt. Micke har gjort Sverige till ett bättre land. Han har berikat människors liv.

Nu kommer jag åter igen in på det här med personlig assistans och hur viktig den är. Tack vare den kom Micke ut på gator och torg, kunde engagera sig i saler och ting. Han kunde utveckla sina intressen och sin personlighet. Han gav så himla mycket av sig själv till andra och kunde leva på sina egna villkor. Det är ju det man vill göra i livet, tycker jag. Därför skrämmer det mig att regeringen ens pratar om att ta ifrån oss den möjligheten och på så sätt göra oss till paket. Assistansreformen räddar faktiskt liv. Det är en skam att politikerna vill skära i den!

Vila o frid Micke Pettersson, vi ses i Nangiala! 

Tänkvärt...

Idag har jag verkligen ingenting speciellt att skriva om. Eller jo, det finns förstås massor, men inspirationen är som bortblåst. 

Nåja, jag måste i alla fall hålla min älskade blogg levande. Idag snöar det här i Stockholm, kan jag berätta. Stora, vackra snöflingor har jag sett, och när jag skulle slänga soporna idag, kände jag den knarrande snön. Eller förresten, det där var väl lite överromantiskt. Det var ju mina hjul som kände den. Själv kände jag att det var härligt att sticka ut näsan, men att idag blir det ingen långpromenad. Man kommer ju för fan ingenvart i snön med rullstol, utan fastnar bara i snöträsket. Tidigare var jag så arg på snön och tänkte typ anmäla Honom däruppe för diskriminering. Men sedan kom Elin, fyra år och berättade en historia för mig. När det regnar är det Gud som kissar, och när det snöar är det han som bajsat. Varför har jag inte tänkt på det förut? Självklart måste han också få bajsa, annars kan ju han anmäla mig för diskriminering.  Jag tycker faktiskt att hans bajs har sin charm, trots allt. Så Gud: kom ihåg att when you have to go you have to go, ta all den tid du behöver! Att få förstoppning är ju aldrig kul.

S.O.S. Förbundet Unga Rörelsehindrade behöver dig!

Jag vet rubriken kanske låter desperat, och det är vi faktiskt kan man säga. Om vi ska få finnas kvar som organisation, så måste vi bli fler, många fler. Innan den 15:e december, behöver vi bli 150 fler medlemmar.

Förbundet Unga Rörelsehindrade är en organisation för alla mellan 0-30 år. Vi kämpar för ett samhälle där alla kan leva på lika villkor. Alla ska kunna leva jämlikt med varandra. Vi vill att de som behöver ska få personlig assistans. Tillgänglighet ska bli en självklarhet. Hjälpmedel ska bli lättare att få. Kort sagt vill vi funktionshindrade kunna leva på lika villkor som er andra. Det gör vi inte idag, och därför behövs Förbundet Unga Rörelsehindrade. I förbundet lär sig ungdomar mellan 0-30 år som har funktionshinder, att kämpa för sina rättigheter och göra sina röster hörda. Det är väldigt viktigt! 

Många tror att Förbundet Unga Rörelsehindrade, bara är till just för oss med rörelsehinder, men så är det inte! Du som inte har funktionshinder är också väldigt viktig! Vi behöver ditt stöd och din förståelse för vår kamp. Vi vill inte ha ditt medlidande, utan din riktiga förståelse och din solidaritet! 

Idag tvingas vi vara små stackare, när vi egentligen borde få vara fullvärdiga medborgare. Om vi som behöver får personlig assistans, om samhället blir tillgängligt för oss, blir vi jämlika med er och ni får chansen att bli kompisar med oss. Vi kan bli skolkamrater eller arbetskollegor med er. Vi kanske kan bli era flick/pojkvänner. Det är precis så vi i Förbundet Unga Rörelsehindrade vill att det ska bli. Vi vill bryta isoleringen. Ni måste få lära känna oss och vi måste få lära känna er. Då kommer ni att märka att även fast vi har olika förutsättningar och olika livserfarenheter, så är vi alla väldigt lika och vi kan lära oss någonting av varandra. Samhället behöver olika människor för att det ska utvecklas. Mångfald berikar och vi kan berika era liv om vi tillåts göra det, liksom ni kan berika våra.

Att gå med i Förbundet Unga Rörelsehindrade är helt gratis första året. Sedan kostar det 60 kronor per år.  Jag råder er att gå in på www.ungarorelsehindrade.se nu och bli medlemmar. Vi behöver er innan den 15:e december. 

Intervju med tidningen Frihet

Imorgon ska jag bli intervjuad av SSU:s tidning Frihet, eftersom jag är språkrör i Unga Rörelsehindrade. Jag kommer att prata om allt möjligt som rör funktionshinderfrågor. Personlig assistans, tillgänglighet, vikten av en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Ska försöka få med så mycket som möjligt helt enkelt.

Ser fram emot morgondagen, det ska bli jättekul!

Varför blir man så trött i november?

Jag vet inte var jag ska börja någonstans, men jag går omkring (eller förresten, jag går ju inte, men ni fattar säkert) och känner mig så himla trött hela tiden. Det känns som om allting är grått. Grått grått grått. Ingen ide att dra upp rullgardinen, för då är det grått. Har man den nere så är det också grått. Vad gör man en sån här månad? Kan inte nån pigga upp mig lite? Nåt Bellmanskämt eller vad som helst, snälla!

Ta tag i missförhållanden, men låt inte oss andra hänga löst

Jag läste för ett tag sedan, en artikel ur tidningen Fokus, som handlade om "baksidorna med att arbeta som personlig assistent hos funktionshindrade". Forskning från Socialstyrelsen, visar att 31 procent av yrkeskåren har hotats i jobbet, och 23 procent har utsatts för våld.
I artikeln berättar man om Sara, som blev tafsad på av sin brukares pojkvän. Han försökte smeka henne och tog henne i rumpan. 

När hon sa till arbetsgivaren fick hon till svar:

"Du måste ju tänka på att du är söt. Det är svårt för 60-åriga män att hålla fingrarna i styr."

Vad är det för svar från en arbetsgivare? Varför tar man inte i med hårdhandskarna där det råder missförhållanden? Polisanmäl mannen, säger jag. Sedan gäller det väl på något sätt att få den funktionshindrade kvinnan att lämna karlsloken. Man får väl förklara för henne att det inte fungerar så länge hon hänger ihop med en karl som tafsar på assistenterna.   

En annan tjej som varit personlig assistent, berättade om en äldre man som bara ville ha unga tjejer anställda hos sig. Eftersom assistansbolaget ville ha kvar honom som kund, ignorerade de att han kommenterade tjejernas bröst. 

Varför är bolaget så kundkåta att de låter en sådan snuskgubbe hållas? Det kan man verkligen fråga sig! Skicka stora, starka karlar till honom istället. Dem vill han nog inte tafsa på!

Samma tjej berättar också om när hon jobbade hos en cp-skadad kille som inte ville ge någon inskolning.

"Ofta är det så, att brukaren inte vill ha någon inskolning. Han vill förklara själv, inte vara nåt offer som det pratas över huvudet på." 

Killen fick epileptiska anfall och hon hade ingen utbildning i lyftteknik. Där fanns inga lyfthjälpmedel, eftersom killen inte ville ha det. Han ville inte känna sig som ett paket.

Personligen tycker jag att man känner sig mer som ett paket om man inte har lyft och där tror jag många håller med mig. Ett tungt och jobbigt paket som ska fraktas hit och dit och som förstör folks ryggar. Alla som behöver lyft borde vara tvungna att ha det och det borde också bli lättare att få de hjälpmedel man behöver. Jag, och många med mig har fått kämpa väldigt hårt för våra. Det har varit evighetslånga procedurer, vilket jag tycker är jättekonstigt! 

Nåja, hos mig finns nu i alla fall lyft, duschstol och hela tjotaballongen, vilket jag är oerhört glad för. Jag tror också att de flesta funktionshindrade faktiskt vill ha de hjälpmedel som behövs.. Det är oerhört jobbigt och kränkande att behöva ligga andra till last.

Jag lider verkligen med de assistenter som råkar ut för det här och tycker att det krävs hårdare tag mot dessa missförhållanden. Man får dock absolut inte dra alla över en kam och bestraffa alla funktionshindrade för vad vissa människor gör. Det gäller att tänka på att missförhållanden råder inom alla branscher och man måste vidta åtgärder där det behövs, utan att för den sakens skull straffa oss vanliga människor som är beroende av assistans. Det är inte rätt att våra liv ska vara i fara på grund av de här rötäggen.

 

Jag tycker att artikeln låter rätt så negativ till hela assistansreformen. Assistenterna kallas för "vår tids tjänsterhjon" och det låter som om assistansyrket är fullt av misär och elände. Den ovetande tror jag kan få känslan av att de flesta funktionshindrade är otillräkneliga och att vi bara tänker på oss själva. Självklart finns det sådana människor ibland oss, men det gör det bland alla. Det känns som om man vill sprida en nidbild av oss och av assistansyrket.

Som sagt, ta tag i missförhållandena som råder, men låt inte oss andra hänga löst. 

Gå med i "Bojkotta LIDL" på Facebook!

Jag såg just på Facebook att det finns en grupp som heter "Bojkotta LIDL". Där har jag gått med, gör det ni också!

Skandal, LIDL i Solna!

På LIDL i Solna, slänger man mat som blir över i olika sopkärl. 

För att bli av med "problemet" att hemlösa kom dit och tog den, hällde man gift på den och satte upp en skylt om att den var giftig p.g.a. stölder av deras sopor. 

Ursäkta, men vad är problemet med att folk tar maten som blir över? Det är väl jättebra att den kommer till användning! Jag undrar verkligen varför det slängs så mycket mat som fortfarande är ätbar och bra. Varför skickas inte den till härbärgen och liknande så att folk får glädje av den istället? Nej, hellre häller man gift på den. Vilket jävla slöseri rent ut sagt!

Jag blir så ledsen när jag läser om LIDL-skandalen och tycker att det vittnar om en hemsk människosyn. Är man hemlös så har man inget människovärde, utan man behandlas som en råtta. Skandal!   

Jag älskar Facebook!

Facebook är så himla bra! Jag har hittat flera kära vänner där som jag aldrig trodde jag skulle höra ifrån igen. Jag älskar Facebook!

Heja Kevin!

Jag är ett stort Idol-fan och missar aldrig ett enda avsnitt. I årets omgång, finns det en kille och en tjej som jag tycker utmärker sig alldeles speciellt. Alice är otroligt duktig, en riktig stjärna! Det är Kevin med. Han sjunger så himla bra, har en jäkligt trevlig utstrålning. Jag vill verkligen se dem båda i final, och min vilja är lag. Hör ni det allihop?!

Säg hej till morgon-Emelie!

Eller rättare sagt: säg hej till mitt rufsiga och toviga hår. Man ser ju knappt mig där bakom. Så här ser jag alltså ut när jag precis har vaknat.

Att kalla någon "Jävla cp"= rasism!

Många tror att cp är ett ord för "dum i huvudet", men det är ju tankar från min cp-skadade hjärna som styr den här bloggen, tänk på det!

Någonting som gör mig jättetrött, är att man så ofta hör folk säga "jävla cp", till varandra. Eller varför inte "det är ju helt jävla cp", om någonting som man tycker är dumt eller dåligt. Varför används min diagnos eller vad man nu ska säga, som ett skällsord? Det känns inte alls kul för mig som är cp-skadad, att kolla på t.ex. ett tv-program där de kallar varandra "Jävla cp-skalle". Jag får känslan av att jag inte är välkommen. Jag är cp-skadad, alltså är jag dum i huvudet, ful, you name it. Nej, jag tror

inte att de flesta som säger cp på det här sättet tänker så, men jag vill att alla ska tänka efter och bli medvetna om vad det är de säger. Om någon säger "negerjävel" eller "bögjävel" är det många som höjer på ögonbrynen och ger mothugg, med all rätt. Varför kan folk säga "jävla cp" utan att någon blinkar. Att säga så är att se ner på en grupp människor p.g.a. ett funktionshinder de har. 

Nästa gång någon i din närhet säger något i stil med "jävla cp", vill jag att du ska reagera. Du behöver absolut inte säga upp bekantskapen med honom eller henne eller starta upp något bråk, men jag ber dig att på något sätt markera: "det här är inte ok!"  så att hon/han tänker efter.  Ju fler vi blir som ifrågasätter varför cp, används som skällsord, desto mindre rumsrent blir det att göra det.  

Varför vänder ni ut och in på oss, Försäkringskassan?

Det har pratats mycket om FRA-lagen, som ska ge staten rätt att kontrollera våra mejl. Jag är definitivt motståndare till den, eftersom jag tycker att det är hur kränkande som helst! Vanligt folk som inte har gjort något, ska ha rätt till sitt privatliv!

Låt mig få berätta om den kränkande granskning som vi assistansberoende utsätts för av Försäkringskassan med jämna mellanrum.

Vartannat år vill Försäkringskassan göra en omprövning av vårt assistansbehov. Det gäller konstigt nog även oss som har livslånga, grava funktionshinder, som ALDRIG kommer att förbättras. För mig känns det väldigt konstigt att mitt assistansbehov ska omprövas. Jag kan ju liksom aldrig bli bättre, utan snarare sämre.

Försäkringskassan vill veta exakt hur våra dygn ser ut, in i minsta lilla detalj. Hur ofta man går på toaletten, hur lång tid det tar, vad man gör därinne. De ställer frågor som är näst intill omöjliga att svara på, och dessutom väldigt kränkande. De vill veta exakt hur lång tid allt man gör tar. Något privatliv finns inte för oss, och jag tror att även den som i vanliga fall är stark som person, känner sig värdelös efter en granskning av Försäkringskassan. Jag har gått ut därifrån och kräkts. Jag har varit nära att svimma, suttit där och kallsvettats. 

Det är svårt att beskriva så att ni ska förstå hur det känns. Man fråntas allting och måste vara så extremt personlig att det nästan inte finns något kvar utav en när man går ut därifrån. De vänder ut och in på en, tömmer en på allting. Man känner sig som en våt fläck till slut.

Visst har jag förståelse för att man måste hålla koll på saker och ting, men det måste finnas bättre sätt än att vända ut och in på oss på det här viset! Och som sagt, varför ska vi med livslånga funktionshinder som aldrig kommer att förbättras, behöva utstå dessa granskningar? Vi har det svårt nog ändå tycker jag. 

Bara för att man råkat födas i en kropp som inte fungerar, ska man väl inte fråntas sitt privatliv?

Kärlek, respekt och integritet åt alla!

Dags för en skön söndag

Nej hurrni, nu är det dags för mig att säga god natt! 

Imorgon är det söndagsmiddag hos mamsen på Värmdö som gäller. 

Vi ses igen på måndag, ha det bra!

Kram och god natt!

/Emelie

Bilder från en liten Södervandring

Som ni kanske redan förstått, så älskar jag promenader och idag blev det en liten Södervandring. På vägen tog jag lite bilder på saker som är helsöder för mig. Kolla här.

En Söderböna på bästa flamshumör i 

Ringens Köpcentrum

Klockan i Skanstull känns så himla Söder!

 

Jag rekommenderar 

Godislandet på Folk-

ungagatan till alla

godisälskare.

Ett helt varuhus typ.

Get in there!

Från mitt hjärta till era hjärtan

Är det fler än jag som känner sig lite sådär novemberdeppiga? I know the feeling, but hold on! Låt mig få visa den här underbara hjärtkakan, gjord på mitt initiativ av min fantastiska assistent. Är den inte fin?

S:t Julian-kampanjen är inte alls igång

Idag fick jag ett mejl i min inbox till Unga Rörelsehindrade. Där stod till min stora glädje, att S:t Julian-kampanjen dragit igång i dagarna. Det var den jag berättade om tidigare idag. 

Fram till den 30:e november skulle man kunna tipsa om ställen som tänkt på tillgänglighet för alla. Sedan kommer jag in på hemsidan, och får se att det inte blir något S:t Julian-pris 2008. För få förslag hade tydligen kommit in ett 30-tal tips och juryn hade tydligen sållat bort dem, eftersom de inte uppfyllde kriterierna. 

Juryn uppmanar alla att påskynda arbetet för tillgängligheten, så att ett pris kan delas ut till en värdig vinnare nästa år. Så S:t Julian-kampanjen är inte alls igång, sorry! Det känns i och för sig lite konstigt eftersom tipsandet skulle hålla på fram till den 30:e november. Idag är det ju bara den 6:e. Nåja, juryn har säkert sina skäl till varför det inte blir något pris i år. 

Jag stämmer verkligen in i deras uppmaning. Jag älskar Stockholm och vill att denna vackra, härliga stad ska bli världens tillgängligaste, så öka tempot, please!

S:t Julian-kampanjen är igång

I dagarna startades den årliga S:t Julian-kampanjen som Stockholms stad har anordnat. Jippie säger jag bara! Några företag som gjort allt för att alla ska kunna vistas där, ska uppmuntras med S:t Julian-priset. Jättebra initiativ! Ju mer tillgänglighet hajpas upp desto bättre. Tillgänglighet är inte i vägen för någon, det gynnar snarare alla. Jag tycker det borde startas flera grejer som får allmänheten att förstå hur mycket rikare, bättre och roligare samhället blir om det är tillgängligt för alla. Tillgänglighet är ingen lyx, utan det handlar om demokrati och jämlikhet. Tipsa gärna om ställen som ni tycker förtjänar S:t Julian-priset. Här kommer länken.  

Vad vore livet utan mångfalden?

Som ni vet så är jag totalt beroende av personlig assistans för att över huvud taget klara livhanken. Min medfödda cp-skada kommer jag att få dras med hela livet. Jag har genomgått otaliga operationer och träningsformer. Ingenting har förbättrats eller kommer att förbättras. Det är så här mitt liv kommer att se ut for ever. Jag är absolut inte bitter över det, utan tycker som sagt att man kan leva ett väldigt bra och meningsfullt liv om man bara får den hjälp man behöver. Jag är en aktiv person med många intressen. Inga fysiska aktiviteter. Det är min kropp för dålig för, men jag älskar att skriva, diskutera saker, gå på demonstrationer... göra min röst hörd i samhället helt enkelt. Fritidsintressen jag har är också att skriva. Jag skriver faktiskt lite löjliga dikter då och då, men kommer aldrig att visa dem för någon i hela världen. Jag älskar musik och matlagning. Jag brukar ägna mycket tid åt det med praktisk hjälp av mina assistenter. Många säger att de har fått upp sitt matlagningsintresse sedan de började jobba här. Sådant är ju alltid kul att höra. 

Vad vill jag säga med den här bloggen då? Vet inte, men jag hör många som säger att om de skulle hamna i rullstol så skulle de ta livet av sig. Det tycker jag är sorgligt! Själva funktionshindret gör absolut inte livet värdelöst eller tråkigt. Jag förstår att det kan verka så för den som tidigare har kunnat sparka fotboll och springa, men det finns som sagt andra intressen.

Som sagt, själva funktionshindret är inget hinder för ett bra liv. Man måste kämpa för jämlikhet och att allmänheten ska få bättre förståelse för hur det är att leva med ett funktionshinder. Broar måste byggas mellan oss funktionshindrade och er som ännu inte är det. Det är oerhört viktigt att vi lär känna varandra så att vi får ett ansikte på varandra. Vad klyschigt det lät!

Det hemska tycker jag är att det på många sätt känns som om politikerna vill göra våra liv värdelösa. Till exempel så finns det ingen lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det anses inte viktigt att vi ska kunna leva på lika villkor som alla andra. Trappor, trottoarkanter, trösklar och nivåskillnader är tydligen helt okej. Det är okej att utestänga oss. Det hotas som sagt med nedskärningar i assistansreformen. Jag fick en kommentar från Kakan. Han sa "Då kan man ju lika gärna erbjuda dödshjälp", och jag håller helt med honom. Livet blir ju värdelöst för både mig och mina anhöriga om de skär i assistansen.

Det är säkert inte menat så, men det känns väldigt ofta som om politikerna vill utrota oss. De måste förstå att vi behövs, att alla människor behövs. Vad vore livet utan mångfalden, olika sätt att tänka och leva? Värdelöst tycker jag!

Alla är inte välkomna på barnsjukhuset Martina

På Sophiahemmet i Stockholm har ett nytt, privat barnsjukhus startats, barnsjukhuset Martina närmare bestämt. Dit får man komma om man är mellan 0-16 år, har privat sjukförsäkring eller råd att betala 1400 spänn för ett akutbesök. 

Jag tycker det är skrämmande att man startar ett barnsjukhus som många barn stängs ute ifrån. Alla har ju inte råd att betala 1400 kronor och alla får inte teckna sjukförsäkring. Barn med svåra funktionshinder eller många diagnoser får till exempel inte göra det, eftersom försäkringsbolagen inte anser att de är lönsamma. 

Det ryktas ju om att Astrid Lindgrens barnsjukhus ska läggas ner. Enligt vad jag läst nu så är det bara ett illasinnat rykte och det är ju tur det. Var skulle annars de barn som inte är välkomna på Martina ta vägen? 

Över huvud taget tycker jag att det är dumt att starta ett barnsjukhus där bara vissa barn är välkomna. Vad ger det för signaler? Ska vissa barn få bättre vård än andra bara för att de är sjukförsäkrade eller har råd?

Tankar efter en härlig höstpromenad

Åh, vilket härligt höstväder vi har! Det är soligt och luften är hur klar som helst. Underbart! Visserligen är jag nog mest en vår och sommarmänniska eftersom jag älskar värme, men jag tycker verkligen att varje årstid har sin charm. Vad vore livet utan väderväxlingar? 

Nu är jag inställd på november och inte alltför lång tid kvar till jul. Supernice tycker jag, men någon julstress blir det inte för min del. Det säger min kropp blankt nej till. Den säger nej till all stress för övrigt. Men en härlig höstpromenad gillar den som bara den. Jag kom just hem från en sådan. Har vandrat omkring här på Söder. Det är något speciellt med den här stadsdelen, tycker jag. Det beror väl på att jag är uppväxt här i och för sig. Jag älskar Söder i alla fall!  

Förresten, Barack Obama vann ju USA-valet. Det gör mig väldigt glad! Han verkar ha någorlunda bra värderingar och jag tycker verkligen att det är på tiden att USA får en svart president. Kul! Han är dessutom ganska ung vad jag förstår. Jag tror ganska mycket på Obama faktiskt. Sedan får man ju alltid se.

Kram på er/

Emelie

SEIA - Skär Ej I Assistansen

På Facebook har jag startat en grupp, som är till för att bevara assistansreformen, som gör mitt och andra gravt funktionshindrades liv jämlikt med andras. Utan mina personliga assistenter, kommer jag inte upp ur sängen. Jag kan inte gå på toaletten, borsta tänderna, duscha, klä på mig, äta, dricka, gå ut, jobba... Jag kan faktiskt inte leva utan personlig assistans! Att regeringen nu vill skära ner på mitt liv med 3,5 miljarder, övergår helt mitt förstånd. I och med det så säger de till mig och andra i min situation att "era liv är ingenting värda", vilket skrämmer mig något oerhört! Jag ber er alla att stödja SEIA. Det gäller liv eller död för oss som är gravt funktionshindrade.

Friskolan är bara till för "normala" barn

Torsdagen den 23:e oktober, debatterade jag i TV-programmet Skolfront, som sänds torsdagar 19.30 på SVT2. 

Det handlade om att friskolor väldigt ofta nekar funktionshindrade barn tillträde. Reportrarna ringde runt till olika friskolor och låtsades vara föräldrar till funktionshindrade barn. Barnen nekades inträde rakt av på telefon. Ingen utredde om det fanns möjlighet att ta emot dem. De sa att barnen kostade för mycket, vilket är rent skitsnack! Skolan ska inte ensam stå för anpassning, personlig assistans och sådant. Det finns bidrag att söka hos kommunerna för att alla ska kunna gå i den skola de vill.

Det talas ofta så fint om att i skolan är det viktigt med mångfald, att alla barn får mötas, eftersom alla har någonting att lära sig av varandra. Helt sant! En fråga bara: när ska man börja se funktionshindrade barn som en del av mångfalden? När ska man inse att det är viktigt för barn med och utan funktionshinder att få möta varandra och bli kompisar? Varför kalla det friskola, när den tydligen bara är till för "normala" barn?

Om en människa vill dö har samhället misslyckats!

Onsdagen den 22:a oktober, var jag med i TV4:s debattprogram Kvällsöppet. Jag representerade Förbundet Unga Rörelsehindrade, som jag är språkrör i. Debatten handlade om aktiv dödshjälp, för eller emot. Jag tycker verkligen inte att det är någon enkel fråga, men är emot det. 

Ett argument som för-sidan ofta kör med, är att den aktiva dödshjälpen bara skulle ges till dem som är i livets slutskede, som lider oerhört och som själva vill dö. Visst kan jag vid första tanken rent spontant känna "den här stackars människan lider verkligen, låt honom/henne dö." Det tror jag alla kan känna rent spontant. Man får ju självklart panik av att se någon lida. Men jag tror att man med hjälp av rätt smärtlindring och mänskligt stöd, kan få ett värdigt, naturligt slut på sitt liv. Jag undrar om det inte ofta är så att man ropar att man vill dö, fast man egentligen vill bli fri från lidandet och till exempel slippa ha ont. 

Risken är stor att det rullar på av bara farten, om man ger aktiv dödshjälp åt en grupp människor, att folk som skulle kunna leva ett bra liv med rätt hjälp stryker med. Vem ska bedöma vad som är ett värdigt liv? 

Vem vet vad det är som gör att en människa vill dö? 

Själv kan jag säga att jag ofta tycker att mitt liv känns väldigt svajigt, och ska jag vara ärlig så har det funnits stunder då jag velat dö. Man får ofta signaler om att man är i vägen och till besvär. Man kostar för mycket och ska vara jävligt tacksam för det man får. Nu hotar regeringen att skära i assistansreformen med 3,5 miljarder, vilket skulle innebära en katastrof för mig. Skär man i assistansreformen, så blir mitt och andra gravt funktionshindrades liv värdelösa. Då blir det väl till att öppna upp de gamla institutionerna igen. Fruktansvärt! Det är inte själva funktionshindret som får mig att vilja dö, utan otryggheten. Hur kommer min framtid att bli? Kommer assistansreformen att finnas kvar? Kommer jag att få de hjälpmedel jag behöver? Kommer samhället att bli tillgängligt för mig någon gång så att jag kan leva som en fullvärdig medborgare? Egentligen vill jag inte dö, jag vill leva ett värdigt liv, fritt ute i samhället, på lika villkor som alla andra. Det är samhällets plikt att se till så att jag kan göra det, att se till så att ingen människa vill dö!

Kärlek, respekt och 1000 kilo livsglädje åt alla!

/Emelie