En hyllning till Micke Pettersson

Jag vet att det var länge sedan jag skrev, men inspirationen har bara inte funnits där helt enkelt. Nu känner jag dock mig redo att börja igen.

I fredags, den 12:e december, hände någonting väldigt sorgligt. Jag var på en kompis begravning. Han dog till följd av sitt grava funktionshinder. Jag tänker mycket på dödshjälpsdebatten, som ju är väldigt på tapeten just nu.

Micke, som min kompis hette, bevisar att man kan tycka att livet är underbart, även om man lider en hel del. Micke levde verkligen när han levde, tog vara på allt han hade. Han var en väldigt engagerad kille, väldigt aktiv i Unga Rörelsehindrade. Demonstrerade, gjorde olika aktioner. Han ville få allmänheten att börja se tillgängligheten som en viktig fråga. Han utstrålade styrka och liv, och han ville absolut inte ha någon dödshjälp. 

Man måste verkligen förstå att alla människor behövs för att saker och ting ska gå framåt. Micke har gjort Sverige till ett bättre land. Han har berikat människors liv.

Nu kommer jag åter igen in på det här med personlig assistans och hur viktig den är. Tack vare den kom Micke ut på gator och torg, kunde engagera sig i saler och ting. Han kunde utveckla sina intressen och sin personlighet. Han gav så himla mycket av sig själv till andra och kunde leva på sina egna villkor. Det är ju det man vill göra i livet, tycker jag. Därför skrämmer det mig att regeringen ens pratar om att ta ifrån oss den möjligheten och på så sätt göra oss till paket. Assistansreformen räddar faktiskt liv. Det är en skam att politikerna vill skära i den!

Vila o frid Micke Pettersson, vi ses i Nangiala! 

Vad vore livet utan mångfalden?

Som ni vet så är jag totalt beroende av personlig assistans för att över huvud taget klara livhanken. Min medfödda cp-skada kommer jag att få dras med hela livet. Jag har genomgått otaliga operationer och träningsformer. Ingenting har förbättrats eller kommer att förbättras. Det är så här mitt liv kommer att se ut for ever. Jag är absolut inte bitter över det, utan tycker som sagt att man kan leva ett väldigt bra och meningsfullt liv om man bara får den hjälp man behöver. Jag är en aktiv person med många intressen. Inga fysiska aktiviteter. Det är min kropp för dålig för, men jag älskar att skriva, diskutera saker, gå på demonstrationer... göra min röst hörd i samhället helt enkelt. Fritidsintressen jag har är också att skriva. Jag skriver faktiskt lite löjliga dikter då och då, men kommer aldrig att visa dem för någon i hela världen. Jag älskar musik och matlagning. Jag brukar ägna mycket tid åt det med praktisk hjälp av mina assistenter. Många säger att de har fått upp sitt matlagningsintresse sedan de började jobba här. Sådant är ju alltid kul att höra. 

Vad vill jag säga med den här bloggen då? Vet inte, men jag hör många som säger att om de skulle hamna i rullstol så skulle de ta livet av sig. Det tycker jag är sorgligt! Själva funktionshindret gör absolut inte livet värdelöst eller tråkigt. Jag förstår att det kan verka så för den som tidigare har kunnat sparka fotboll och springa, men det finns som sagt andra intressen.

Som sagt, själva funktionshindret är inget hinder för ett bra liv. Man måste kämpa för jämlikhet och att allmänheten ska få bättre förståelse för hur det är att leva med ett funktionshinder. Broar måste byggas mellan oss funktionshindrade och er som ännu inte är det. Det är oerhört viktigt att vi lär känna varandra så att vi får ett ansikte på varandra. Vad klyschigt det lät!

Det hemska tycker jag är att det på många sätt känns som om politikerna vill göra våra liv värdelösa. Till exempel så finns det ingen lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det anses inte viktigt att vi ska kunna leva på lika villkor som alla andra. Trappor, trottoarkanter, trösklar och nivåskillnader är tydligen helt okej. Det är okej att utestänga oss. Det hotas som sagt med nedskärningar i assistansreformen. Jag fick en kommentar från Kakan. Han sa "Då kan man ju lika gärna erbjuda dödshjälp", och jag håller helt med honom. Livet blir ju värdelöst för både mig och mina anhöriga om de skär i assistansen.

Det är säkert inte menat så, men det känns väldigt ofta som om politikerna vill utrota oss. De måste förstå att vi behövs, att alla människor behövs. Vad vore livet utan mångfalden, olika sätt att tänka och leva? Värdelöst tycker jag!

Om en människa vill dö har samhället misslyckats!

Onsdagen den 22:a oktober, var jag med i TV4:s debattprogram Kvällsöppet. Jag representerade Förbundet Unga Rörelsehindrade, som jag är språkrör i. Debatten handlade om aktiv dödshjälp, för eller emot. Jag tycker verkligen inte att det är någon enkel fråga, men är emot det. 

Ett argument som för-sidan ofta kör med, är att den aktiva dödshjälpen bara skulle ges till dem som är i livets slutskede, som lider oerhört och som själva vill dö. Visst kan jag vid första tanken rent spontant känna "den här stackars människan lider verkligen, låt honom/henne dö." Det tror jag alla kan känna rent spontant. Man får ju självklart panik av att se någon lida. Men jag tror att man med hjälp av rätt smärtlindring och mänskligt stöd, kan få ett värdigt, naturligt slut på sitt liv. Jag undrar om det inte ofta är så att man ropar att man vill dö, fast man egentligen vill bli fri från lidandet och till exempel slippa ha ont. 

Risken är stor att det rullar på av bara farten, om man ger aktiv dödshjälp åt en grupp människor, att folk som skulle kunna leva ett bra liv med rätt hjälp stryker med. Vem ska bedöma vad som är ett värdigt liv? 

Vem vet vad det är som gör att en människa vill dö? 

Själv kan jag säga att jag ofta tycker att mitt liv känns väldigt svajigt, och ska jag vara ärlig så har det funnits stunder då jag velat dö. Man får ofta signaler om att man är i vägen och till besvär. Man kostar för mycket och ska vara jävligt tacksam för det man får. Nu hotar regeringen att skära i assistansreformen med 3,5 miljarder, vilket skulle innebära en katastrof för mig. Skär man i assistansreformen, så blir mitt och andra gravt funktionshindrades liv värdelösa. Då blir det väl till att öppna upp de gamla institutionerna igen. Fruktansvärt! Det är inte själva funktionshindret som får mig att vilja dö, utan otryggheten. Hur kommer min framtid att bli? Kommer assistansreformen att finnas kvar? Kommer jag att få de hjälpmedel jag behöver? Kommer samhället att bli tillgängligt för mig någon gång så att jag kan leva som en fullvärdig medborgare? Egentligen vill jag inte dö, jag vill leva ett värdigt liv, fritt ute i samhället, på lika villkor som alla andra. Det är samhällets plikt att se till så att jag kan göra det, att se till så att ingen människa vill dö!

Kärlek, respekt och 1000 kilo livsglädje åt alla!

/Emelie