Intervju och fotografering för Stockholms fria tidning idag

Jag blev uppringd av Stockholms Fria tidning idag. Det blev en kort telefonintervju som handlade om s k digitala utbildningsplattformar. Jag har faktiskt ingen erfarenhet av sådana, men tydligen är det webbaserat och stänger ute människor med rörelsehinder som inte kan manövrera musen. Specialpedagogiska skolmyndigheten har tydligen inventerat förekomsten av dessa digitala utbildningsplattformar. 193 kommuner svarade på deras webbenkät och 80 av dem använder sig av någon digital utbildningsplattform. 

Funka Nu AB har kollat den tekniska tillgängligheten på tre av de mest använda utbildningsplattformarna.

Tillgängligheten är tydligen mycket dålig för gravt synskadade, och, som sagt, människor med rörelsehinder som gör att de inte själva kan manövrera musen.

Jag har som sagt ingen erfarenhet själv av digitala utbildningsplattformar, men tycker det är väldigt konstigt att inte ens webbaserade utbildningar är anpassade för oss. Vi är ju ofta väldigt bra på datorer om rätt förutsättningar finns. 

Skolan är ju enligt min erfarenhet över huvud taget inte särskilt bra på anpassning. Min egen skoltid var ett rent helvete på grund av lärarnas och skolledningens inställning till mig. Det får jag blogga om en annan dag, för nu är jag så trött. 

Artikeln kommer att publiceras på www.stockholmsfria.nu

 

Jag har svurit i Radio Metropol

Idag gjorde jag intervjun i Radio Metropol 93,5 och det gick jättebra! Jag har svurit i radio, kan jag berätta. Blev så uppeldad när jag snackade tillgänglighet att jag typ sa "Jag vill vara 100 procent medborgare och inte nåt annat jävla skit!" Orden kanske var fula, men otillgängligheten är ännu fulare. Så länge den finns så kommer jag att svära, så det så!

På bilden ser ni mig och den superduktiga och trevliga reportern Rasmus Almerud. Vi sände direkt från Mosebacke torg, en bra plats om man vill illustrera otillgängligheten.

Jag blev uppringd av Radio Metropol

Jag blev precis uppringd av en kille som heter Rasmus, från Radio Metropol. 

Han ville göra ett reportage om att Stockholm fortfarande till stor del är otillgängligt för funktionshindrade. Trots att man har haft flera år på sig att åtgärda det här, finns fortfarande massor av saker att göra. 

Radio Metropol riktar sig till unga lyssnare och vill med det här reportaget öka ungdomars förståelse för hur det är att vara rullstolsburen och inte kunna göra det som för dem är självklart. Ett jättebra initiativ, tycker jag.

Rasmus ska höra av sig igen på måndag förmiddag och antagligen gör vi reportaget på eftermiddagen. Det blir direktsändning i så fall. Pirrigt, men jättekul! 

Inga bilder tagna, tyvärr!

Jag vet inte, men ibland blir det bara inte läge. Jättetrevligt hade vi dock. Sonjas grek rekommenderar jag som sagt starkt till alla som gillar grekisk mat. Jättetrevlig och serviceinriktad personal! Jag åt en Souvlaki, som är ett spett med fläskfile, tsatsiki och klyftpotatis. Mums! Ur funktionshindersynpunkt är den inte den bästa restaurangen. Lite trångt om utrymme, lite låga bord och jag vet inte om de har några handikapptoaletter. För mig funkade det, men för vissa funkar det inte. 

Än så länge är det inte så många restauranger som är anpassade för oss, vilket är jättetråkigt, men man vill ju inte gärna bara gå på McDonald's, så man accepterar otillgängligheten för stunden, men... 

Egentligen borde alla människor i rullstol gå till de ställen de tycker verkar mysiga. På ett vänligt sätt borde man säga att "Jag tycker ert ställe ser jättemysigt ut och skulle gärna vilja äta här, men det är för låga bord. Ni saknar handikapptoaletter" eller vad det nu är som saknas. Det är viktigt att vi visar att vi vill gå på ställen, vi vill komma in. Syns vi inte så förstår folk nog inte att vi vill gå på krogen och har samma behov som andra. 

Jag tror inte på att bråka, om inte personalen bråkar med en förstås. Man kan sätta press på restaurangerna även på ett fredligt sätt. Jag tror mycket att det handlar om att beröra och få med oss allmänheten. Vi måste berätta hur begränsande det är att alltid vara hänvisad till McDonald's när det blir tal om att gå på restaurang. Vem vill käka middag där hela tiden? Det är ju ett snabbmatställe. 

Om det märks att många funktionshindrade vill gå på krogen, så sätter det i sig press på krogägarna. Det tror jag kan vara ett sätt, men det finns förstås många. Nu är det verkligen dags att otillgänglighet erkänns som diskriminering enligt lag. Det skulle underlätta saker och ting väldigt mycket! 

Nu till själva movienighten

Nu kommer vi till självaste biokvällen som sagt var. Det där med biobesök känns lite som ett lotteri, tycker jag. På SF i Söderhallarna måste jag säga att min upplevelse av tillgängligheten har varit bra. Jag går som sagt inte på bio så ofta, men har hört av kompisar att det ska vara bra där, så min upplevelse stämmer nog. Här var det dock sämre ställt. Vi blev tvungna att be personalen om hjälp när vi skulle ta oss till biosalongen. För att komma upp dit behövde man ett kort som bara de hade tillgång till.

Hissen var dessutom närmast antik, tyckte jag det verkade som. Den gick väldigt hackigt och sakta och man undrade om man överhuvudtaget skulle komma någon vart. 

När vi kom in i biosalongen, visade det sig att vi hade fått sådana platser som jag och mina kompisar brukar kalla Nackspärrsplatser. Platserna längst åt vänster, vid dörren, där det är en stor ansträngning att kunna se någonting. 

Ofta är handikapplatserna just de här nackspärrsplatserna. Det är omöjligt att koncentrera sig på filmen, för allt man tänker på är "Aj, vad ont min rygg gör" och "Aaaj, min nacke!" Man vill bara att filmen ska ta slut så man får gå hem och vila. När man kommer ut därifrån har man ofta både nackspärr och skolios (sned rygg). 

Jag kan på fullt allvar säga att om det är vår lott att sitta på de här hemska platserna, så tycker jag på fullt allvar att vi funktionshindrade borde få gå på bio gratis med våra assistenter. Vi blir ju sjuka av de här platserna! Hoppas på bättre lycka nästa gång och jag hoppas att ingen människa, med eller utan funktionshinder, ska behöva sitta på dem. Jag tycker som sagt att bio är jättekul, bara jag får bra platser.

På bilden ser ni förresten mig när jag sitter inne i biosalongen.

Lite av filem uppfattade jag, trots nacksxpärren och jag tyckte den var jättebra! En hemsk, men troligtvis väldigt sann skildring av den italienska maffian. Den framstår som helt undermålig och det är skrämmande att den har så mycket makt. De beter sig verkligen som småpojkar med riktiga vapen. Om de tycker att någon är dum så skjuter de, typ. Filmen skildrar fattigdom och misär i Neapel. Klart sevärd tycker jag, men det är absolut ingen feel good-film, ska man veta. I Sverige tycker vi ofta att maffian är lite ball, eftersom den känns så overklig. I Italien lever den i allra högsta grad och den är ingenting att skratta åt, det lovar jag!  

Nu är det verkligen dags att Öppna Sverige!

Nu är jag hemma igen från de "viktigare äventyren" som jag berättade om i den förra bloggen. 

Jag var på ett möte med DHR (De Handikappades Riksförbund) och Unga Rörelsehindrade. Har jag sagt att Unga Rörelsehindrade är DHR:s ungdomsförbund? Vet inte, men det tål att sägas en gång till. Så är det. 

Tillsammans har vi startat en kampanj som heter Öppna Sverige! Vi vill uppmärksamma otillgängligheten i det här landet, som är mer regel än undantag i samhället. 

Öppna Sverige är en informationskampanj som vi kommer att bedriva i två år. Vi ska på olika sätt uppmärksamma politiker och allmänheten på vår situation. 

Snart kommer en hemsida med mer information.  

Förhoppningsvis ska politikerna förstå hur illa otillgängligheten gör människor. 

Jag hörde någonstans att många funktionshindrade mår psykiskt dåligt, och jag är säker på att det beror väldigt mycket på otillgängligheten och hotet om nedskärningar i assistansreformen. Sådana saker skapar en känsla av att man inte hör hemma här. "Samhället är ju inte mitt, så vad gör jag här". 

Jag drabbas ofta av panik, för jag känner att makthavarna lägger krokben för mig på olika sätt. Vi funktionshindrade får existera, men vi får inte riktigt leva. Personlig assistans och tillgänglighet är ju det som gör att våra liv blir jämlika med era, men de frågorna tycker politikerna inte är viktiga. De tycker alltså inte att vi är viktiga och det gör fruktansvärt ont! Inte undra på att vi mår psykiskt dåligt. Klart vi mår dåligt av att inte räknas. Hör ni det, politiker?! Otillgängligheten gör ONT, så det är hög tid att Öppna Sverige, NU!

Otillgängligheten isolerar och utestänger

Jag funderar väldigt mycket på hur det kommer sig att otillgänglighet än idag, när det snart är år 2009, inte klassas som diskriminering enligt svensk lag. Jag tycker vi har tjatat hur länge som helst om att vi faktiskt är medborgare i samhället, att vi vill ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra och så vidare, men det verkar liksom inte gå fram. Undrar varför. Alltför ofta när jag pratar om otillgänglighet som diskriminering, möts jag av klappar på huvudet och attityder som: "Visst är det lite trist att du inte kan gå på krogen, men jag ska säga dig att när jag och min pojkvän Leif var ute senast så var det inte alls kul! Du missar inget, det är härligt att äta hemma också." Den diskriminering vi utsätts för, tas liksom inte på allvar. Vi tas inte på allvar. Jag tror bland annat att det beror på att alldeles för få människor känner oss. Att de inte känner oss beror på otillgängligheten. Trappor, trösklar, trottoarkanter, nivåskillnader och annat skit, hindrar oss från att mötas och lära känna  varandra. Otillgängligheten isolerar oss från varandra. Den gör att vi inte kan ses på gator och torg, i affärer, på kafeer, restauranger och barer. Den gör att vi inte kan åka tunnelbana och buss tillsammans. Den gör att vi missar varandra och det tycker jag är jävligt sorgligt!  

S:t Julian-kampanjen är inte alls igång

Idag fick jag ett mejl i min inbox till Unga Rörelsehindrade. Där stod till min stora glädje, att S:t Julian-kampanjen dragit igång i dagarna. Det var den jag berättade om tidigare idag. 

Fram till den 30:e november skulle man kunna tipsa om ställen som tänkt på tillgänglighet för alla. Sedan kommer jag in på hemsidan, och får se att det inte blir något S:t Julian-pris 2008. För få förslag hade tydligen kommit in ett 30-tal tips och juryn hade tydligen sållat bort dem, eftersom de inte uppfyllde kriterierna. 

Juryn uppmanar alla att påskynda arbetet för tillgängligheten, så att ett pris kan delas ut till en värdig vinnare nästa år. Så S:t Julian-kampanjen är inte alls igång, sorry! Det känns i och för sig lite konstigt eftersom tipsandet skulle hålla på fram till den 30:e november. Idag är det ju bara den 6:e. Nåja, juryn har säkert sina skäl till varför det inte blir något pris i år. 

Jag stämmer verkligen in i deras uppmaning. Jag älskar Stockholm och vill att denna vackra, härliga stad ska bli världens tillgängligaste, så öka tempot, please!

S:t Julian-kampanjen är igång

I dagarna startades den årliga S:t Julian-kampanjen som Stockholms stad har anordnat. Jippie säger jag bara! Några företag som gjort allt för att alla ska kunna vistas där, ska uppmuntras med S:t Julian-priset. Jättebra initiativ! Ju mer tillgänglighet hajpas upp desto bättre. Tillgänglighet är inte i vägen för någon, det gynnar snarare alla. Jag tycker det borde startas flera grejer som får allmänheten att förstå hur mycket rikare, bättre och roligare samhället blir om det är tillgängligt för alla. Tillgänglighet är ingen lyx, utan det handlar om demokrati och jämlikhet. Tipsa gärna om ställen som ni tycker förtjänar S:t Julian-priset. Här kommer länken.  

Vad vore livet utan mångfalden?

Som ni vet så är jag totalt beroende av personlig assistans för att över huvud taget klara livhanken. Min medfödda cp-skada kommer jag att få dras med hela livet. Jag har genomgått otaliga operationer och träningsformer. Ingenting har förbättrats eller kommer att förbättras. Det är så här mitt liv kommer att se ut for ever. Jag är absolut inte bitter över det, utan tycker som sagt att man kan leva ett väldigt bra och meningsfullt liv om man bara får den hjälp man behöver. Jag är en aktiv person med många intressen. Inga fysiska aktiviteter. Det är min kropp för dålig för, men jag älskar att skriva, diskutera saker, gå på demonstrationer... göra min röst hörd i samhället helt enkelt. Fritidsintressen jag har är också att skriva. Jag skriver faktiskt lite löjliga dikter då och då, men kommer aldrig att visa dem för någon i hela världen. Jag älskar musik och matlagning. Jag brukar ägna mycket tid åt det med praktisk hjälp av mina assistenter. Många säger att de har fått upp sitt matlagningsintresse sedan de började jobba här. Sådant är ju alltid kul att höra. 

Vad vill jag säga med den här bloggen då? Vet inte, men jag hör många som säger att om de skulle hamna i rullstol så skulle de ta livet av sig. Det tycker jag är sorgligt! Själva funktionshindret gör absolut inte livet värdelöst eller tråkigt. Jag förstår att det kan verka så för den som tidigare har kunnat sparka fotboll och springa, men det finns som sagt andra intressen.

Som sagt, själva funktionshindret är inget hinder för ett bra liv. Man måste kämpa för jämlikhet och att allmänheten ska få bättre förståelse för hur det är att leva med ett funktionshinder. Broar måste byggas mellan oss funktionshindrade och er som ännu inte är det. Det är oerhört viktigt att vi lär känna varandra så att vi får ett ansikte på varandra. Vad klyschigt det lät!

Det hemska tycker jag är att det på många sätt känns som om politikerna vill göra våra liv värdelösa. Till exempel så finns det ingen lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det anses inte viktigt att vi ska kunna leva på lika villkor som alla andra. Trappor, trottoarkanter, trösklar och nivåskillnader är tydligen helt okej. Det är okej att utestänga oss. Det hotas som sagt med nedskärningar i assistansreformen. Jag fick en kommentar från Kakan. Han sa "Då kan man ju lika gärna erbjuda dödshjälp", och jag håller helt med honom. Livet blir ju värdelöst för både mig och mina anhöriga om de skär i assistansen.

Det är säkert inte menat så, men det känns väldigt ofta som om politikerna vill utrota oss. De måste förstå att vi behövs, att alla människor behövs. Vad vore livet utan mångfalden, olika sätt att tänka och leva? Värdelöst tycker jag!