Tänkvärt...

Idag har jag verkligen ingenting speciellt att skriva om. Eller jo, det finns förstås massor, men inspirationen är som bortblåst. 

Nåja, jag måste i alla fall hålla min älskade blogg levande. Idag snöar det här i Stockholm, kan jag berätta. Stora, vackra snöflingor har jag sett, och när jag skulle slänga soporna idag, kände jag den knarrande snön. Eller förresten, det där var väl lite överromantiskt. Det var ju mina hjul som kände den. Själv kände jag att det var härligt att sticka ut näsan, men att idag blir det ingen långpromenad. Man kommer ju för fan ingenvart i snön med rullstol, utan fastnar bara i snöträsket. Tidigare var jag så arg på snön och tänkte typ anmäla Honom däruppe för diskriminering. Men sedan kom Elin, fyra år och berättade en historia för mig. När det regnar är det Gud som kissar, och när det snöar är det han som bajsat. Varför har jag inte tänkt på det förut? Självklart måste han också få bajsa, annars kan ju han anmäla mig för diskriminering.  Jag tycker faktiskt att hans bajs har sin charm, trots allt. Så Gud: kom ihåg att when you have to go you have to go, ta all den tid du behöver! Att få förstoppning är ju aldrig kul.

S.O.S. Förbundet Unga Rörelsehindrade behöver dig!

Jag vet rubriken kanske låter desperat, och det är vi faktiskt kan man säga. Om vi ska få finnas kvar som organisation, så måste vi bli fler, många fler. Innan den 15:e december, behöver vi bli 150 fler medlemmar.

Förbundet Unga Rörelsehindrade är en organisation för alla mellan 0-30 år. Vi kämpar för ett samhälle där alla kan leva på lika villkor. Alla ska kunna leva jämlikt med varandra. Vi vill att de som behöver ska få personlig assistans. Tillgänglighet ska bli en självklarhet. Hjälpmedel ska bli lättare att få. Kort sagt vill vi funktionshindrade kunna leva på lika villkor som er andra. Det gör vi inte idag, och därför behövs Förbundet Unga Rörelsehindrade. I förbundet lär sig ungdomar mellan 0-30 år som har funktionshinder, att kämpa för sina rättigheter och göra sina röster hörda. Det är väldigt viktigt! 

Många tror att Förbundet Unga Rörelsehindrade, bara är till just för oss med rörelsehinder, men så är det inte! Du som inte har funktionshinder är också väldigt viktig! Vi behöver ditt stöd och din förståelse för vår kamp. Vi vill inte ha ditt medlidande, utan din riktiga förståelse och din solidaritet! 

Idag tvingas vi vara små stackare, när vi egentligen borde få vara fullvärdiga medborgare. Om vi som behöver får personlig assistans, om samhället blir tillgängligt för oss, blir vi jämlika med er och ni får chansen att bli kompisar med oss. Vi kan bli skolkamrater eller arbetskollegor med er. Vi kanske kan bli era flick/pojkvänner. Det är precis så vi i Förbundet Unga Rörelsehindrade vill att det ska bli. Vi vill bryta isoleringen. Ni måste få lära känna oss och vi måste få lära känna er. Då kommer ni att märka att även fast vi har olika förutsättningar och olika livserfarenheter, så är vi alla väldigt lika och vi kan lära oss någonting av varandra. Samhället behöver olika människor för att det ska utvecklas. Mångfald berikar och vi kan berika era liv om vi tillåts göra det, liksom ni kan berika våra.

Att gå med i Förbundet Unga Rörelsehindrade är helt gratis första året. Sedan kostar det 60 kronor per år.  Jag råder er att gå in på www.ungarorelsehindrade.se nu och bli medlemmar. Vi behöver er innan den 15:e december. 

Intervju med tidningen Frihet

Imorgon ska jag bli intervjuad av SSU:s tidning Frihet, eftersom jag är språkrör i Unga Rörelsehindrade. Jag kommer att prata om allt möjligt som rör funktionshinderfrågor. Personlig assistans, tillgänglighet, vikten av en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Ska försöka få med så mycket som möjligt helt enkelt.

Ser fram emot morgondagen, det ska bli jättekul!

Varför blir man så trött i november?

Jag vet inte var jag ska börja någonstans, men jag går omkring (eller förresten, jag går ju inte, men ni fattar säkert) och känner mig så himla trött hela tiden. Det känns som om allting är grått. Grått grått grått. Ingen ide att dra upp rullgardinen, för då är det grått. Har man den nere så är det också grått. Vad gör man en sån här månad? Kan inte nån pigga upp mig lite? Nåt Bellmanskämt eller vad som helst, snälla!

Ta tag i missförhållanden, men låt inte oss andra hänga löst

Jag läste för ett tag sedan, en artikel ur tidningen Fokus, som handlade om "baksidorna med att arbeta som personlig assistent hos funktionshindrade". Forskning från Socialstyrelsen, visar att 31 procent av yrkeskåren har hotats i jobbet, och 23 procent har utsatts för våld.
I artikeln berättar man om Sara, som blev tafsad på av sin brukares pojkvän. Han försökte smeka henne och tog henne i rumpan. 

När hon sa till arbetsgivaren fick hon till svar:

"Du måste ju tänka på att du är söt. Det är svårt för 60-åriga män att hålla fingrarna i styr."

Vad är det för svar från en arbetsgivare? Varför tar man inte i med hårdhandskarna där det råder missförhållanden? Polisanmäl mannen, säger jag. Sedan gäller det väl på något sätt att få den funktionshindrade kvinnan att lämna karlsloken. Man får väl förklara för henne att det inte fungerar så länge hon hänger ihop med en karl som tafsar på assistenterna.   

En annan tjej som varit personlig assistent, berättade om en äldre man som bara ville ha unga tjejer anställda hos sig. Eftersom assistansbolaget ville ha kvar honom som kund, ignorerade de att han kommenterade tjejernas bröst. 

Varför är bolaget så kundkåta att de låter en sådan snuskgubbe hållas? Det kan man verkligen fråga sig! Skicka stora, starka karlar till honom istället. Dem vill han nog inte tafsa på!

Samma tjej berättar också om när hon jobbade hos en cp-skadad kille som inte ville ge någon inskolning.

"Ofta är det så, att brukaren inte vill ha någon inskolning. Han vill förklara själv, inte vara nåt offer som det pratas över huvudet på." 

Killen fick epileptiska anfall och hon hade ingen utbildning i lyftteknik. Där fanns inga lyfthjälpmedel, eftersom killen inte ville ha det. Han ville inte känna sig som ett paket.

Personligen tycker jag att man känner sig mer som ett paket om man inte har lyft och där tror jag många håller med mig. Ett tungt och jobbigt paket som ska fraktas hit och dit och som förstör folks ryggar. Alla som behöver lyft borde vara tvungna att ha det och det borde också bli lättare att få de hjälpmedel man behöver. Jag, och många med mig har fått kämpa väldigt hårt för våra. Det har varit evighetslånga procedurer, vilket jag tycker är jättekonstigt! 

Nåja, hos mig finns nu i alla fall lyft, duschstol och hela tjotaballongen, vilket jag är oerhört glad för. Jag tror också att de flesta funktionshindrade faktiskt vill ha de hjälpmedel som behövs.. Det är oerhört jobbigt och kränkande att behöva ligga andra till last.

Jag lider verkligen med de assistenter som råkar ut för det här och tycker att det krävs hårdare tag mot dessa missförhållanden. Man får dock absolut inte dra alla över en kam och bestraffa alla funktionshindrade för vad vissa människor gör. Det gäller att tänka på att missförhållanden råder inom alla branscher och man måste vidta åtgärder där det behövs, utan att för den sakens skull straffa oss vanliga människor som är beroende av assistans. Det är inte rätt att våra liv ska vara i fara på grund av de här rötäggen.

 

Jag tycker att artikeln låter rätt så negativ till hela assistansreformen. Assistenterna kallas för "vår tids tjänsterhjon" och det låter som om assistansyrket är fullt av misär och elände. Den ovetande tror jag kan få känslan av att de flesta funktionshindrade är otillräkneliga och att vi bara tänker på oss själva. Självklart finns det sådana människor ibland oss, men det gör det bland alla. Det känns som om man vill sprida en nidbild av oss och av assistansyrket.

Som sagt, ta tag i missförhållandena som råder, men låt inte oss andra hänga löst. 

Gå med i "Bojkotta LIDL" på Facebook!

Jag såg just på Facebook att det finns en grupp som heter "Bojkotta LIDL". Där har jag gått med, gör det ni också!

Skandal, LIDL i Solna!

På LIDL i Solna, slänger man mat som blir över i olika sopkärl. 

För att bli av med "problemet" att hemlösa kom dit och tog den, hällde man gift på den och satte upp en skylt om att den var giftig p.g.a. stölder av deras sopor. 

Ursäkta, men vad är problemet med att folk tar maten som blir över? Det är väl jättebra att den kommer till användning! Jag undrar verkligen varför det slängs så mycket mat som fortfarande är ätbar och bra. Varför skickas inte den till härbärgen och liknande så att folk får glädje av den istället? Nej, hellre häller man gift på den. Vilket jävla slöseri rent ut sagt!

Jag blir så ledsen när jag läser om LIDL-skandalen och tycker att det vittnar om en hemsk människosyn. Är man hemlös så har man inget människovärde, utan man behandlas som en råtta. Skandal!   

Jag älskar Facebook!

Facebook är så himla bra! Jag har hittat flera kära vänner där som jag aldrig trodde jag skulle höra ifrån igen. Jag älskar Facebook!

Heja Kevin!

Jag är ett stort Idol-fan och missar aldrig ett enda avsnitt. I årets omgång, finns det en kille och en tjej som jag tycker utmärker sig alldeles speciellt. Alice är otroligt duktig, en riktig stjärna! Det är Kevin med. Han sjunger så himla bra, har en jäkligt trevlig utstrålning. Jag vill verkligen se dem båda i final, och min vilja är lag. Hör ni det allihop?!

Säg hej till morgon-Emelie!

Eller rättare sagt: säg hej till mitt rufsiga och toviga hår. Man ser ju knappt mig där bakom. Så här ser jag alltså ut när jag precis har vaknat.

Att kalla någon "Jävla cp"= rasism!

Många tror att cp är ett ord för "dum i huvudet", men det är ju tankar från min cp-skadade hjärna som styr den här bloggen, tänk på det!

Någonting som gör mig jättetrött, är att man så ofta hör folk säga "jävla cp", till varandra. Eller varför inte "det är ju helt jävla cp", om någonting som man tycker är dumt eller dåligt. Varför används min diagnos eller vad man nu ska säga, som ett skällsord? Det känns inte alls kul för mig som är cp-skadad, att kolla på t.ex. ett tv-program där de kallar varandra "Jävla cp-skalle". Jag får känslan av att jag inte är välkommen. Jag är cp-skadad, alltså är jag dum i huvudet, ful, you name it. Nej, jag tror

inte att de flesta som säger cp på det här sättet tänker så, men jag vill att alla ska tänka efter och bli medvetna om vad det är de säger. Om någon säger "negerjävel" eller "bögjävel" är det många som höjer på ögonbrynen och ger mothugg, med all rätt. Varför kan folk säga "jävla cp" utan att någon blinkar. Att säga så är att se ner på en grupp människor p.g.a. ett funktionshinder de har. 

Nästa gång någon i din närhet säger något i stil med "jävla cp", vill jag att du ska reagera. Du behöver absolut inte säga upp bekantskapen med honom eller henne eller starta upp något bråk, men jag ber dig att på något sätt markera: "det här är inte ok!"  så att hon/han tänker efter.  Ju fler vi blir som ifrågasätter varför cp, används som skällsord, desto mindre rumsrent blir det att göra det.  

Varför vänder ni ut och in på oss, Försäkringskassan?

Det har pratats mycket om FRA-lagen, som ska ge staten rätt att kontrollera våra mejl. Jag är definitivt motståndare till den, eftersom jag tycker att det är hur kränkande som helst! Vanligt folk som inte har gjort något, ska ha rätt till sitt privatliv!

Låt mig få berätta om den kränkande granskning som vi assistansberoende utsätts för av Försäkringskassan med jämna mellanrum.

Vartannat år vill Försäkringskassan göra en omprövning av vårt assistansbehov. Det gäller konstigt nog även oss som har livslånga, grava funktionshinder, som ALDRIG kommer att förbättras. För mig känns det väldigt konstigt att mitt assistansbehov ska omprövas. Jag kan ju liksom aldrig bli bättre, utan snarare sämre.

Försäkringskassan vill veta exakt hur våra dygn ser ut, in i minsta lilla detalj. Hur ofta man går på toaletten, hur lång tid det tar, vad man gör därinne. De ställer frågor som är näst intill omöjliga att svara på, och dessutom väldigt kränkande. De vill veta exakt hur lång tid allt man gör tar. Något privatliv finns inte för oss, och jag tror att även den som i vanliga fall är stark som person, känner sig värdelös efter en granskning av Försäkringskassan. Jag har gått ut därifrån och kräkts. Jag har varit nära att svimma, suttit där och kallsvettats. 

Det är svårt att beskriva så att ni ska förstå hur det känns. Man fråntas allting och måste vara så extremt personlig att det nästan inte finns något kvar utav en när man går ut därifrån. De vänder ut och in på en, tömmer en på allting. Man känner sig som en våt fläck till slut.

Visst har jag förståelse för att man måste hålla koll på saker och ting, men det måste finnas bättre sätt än att vända ut och in på oss på det här viset! Och som sagt, varför ska vi med livslånga funktionshinder som aldrig kommer att förbättras, behöva utstå dessa granskningar? Vi har det svårt nog ändå tycker jag. 

Bara för att man råkat födas i en kropp som inte fungerar, ska man väl inte fråntas sitt privatliv?

Kärlek, respekt och integritet åt alla!

Dags för en skön söndag

Nej hurrni, nu är det dags för mig att säga god natt! 

Imorgon är det söndagsmiddag hos mamsen på Värmdö som gäller. 

Vi ses igen på måndag, ha det bra!

Kram och god natt!

/Emelie

Bilder från en liten Södervandring

Som ni kanske redan förstått, så älskar jag promenader och idag blev det en liten Södervandring. På vägen tog jag lite bilder på saker som är helsöder för mig. Kolla här.

En Söderböna på bästa flamshumör i 

Ringens Köpcentrum

Klockan i Skanstull känns så himla Söder!

 

Jag rekommenderar 

Godislandet på Folk-

ungagatan till alla

godisälskare.

Ett helt varuhus typ.

Get in there!

Från mitt hjärta till era hjärtan

Är det fler än jag som känner sig lite sådär novemberdeppiga? I know the feeling, but hold on! Låt mig få visa den här underbara hjärtkakan, gjord på mitt initiativ av min fantastiska assistent. Är den inte fin?

S:t Julian-kampanjen är inte alls igång

Idag fick jag ett mejl i min inbox till Unga Rörelsehindrade. Där stod till min stora glädje, att S:t Julian-kampanjen dragit igång i dagarna. Det var den jag berättade om tidigare idag. 

Fram till den 30:e november skulle man kunna tipsa om ställen som tänkt på tillgänglighet för alla. Sedan kommer jag in på hemsidan, och får se att det inte blir något S:t Julian-pris 2008. För få förslag hade tydligen kommit in ett 30-tal tips och juryn hade tydligen sållat bort dem, eftersom de inte uppfyllde kriterierna. 

Juryn uppmanar alla att påskynda arbetet för tillgängligheten, så att ett pris kan delas ut till en värdig vinnare nästa år. Så S:t Julian-kampanjen är inte alls igång, sorry! Det känns i och för sig lite konstigt eftersom tipsandet skulle hålla på fram till den 30:e november. Idag är det ju bara den 6:e. Nåja, juryn har säkert sina skäl till varför det inte blir något pris i år. 

Jag stämmer verkligen in i deras uppmaning. Jag älskar Stockholm och vill att denna vackra, härliga stad ska bli världens tillgängligaste, så öka tempot, please!

S:t Julian-kampanjen är igång

I dagarna startades den årliga S:t Julian-kampanjen som Stockholms stad har anordnat. Jippie säger jag bara! Några företag som gjort allt för att alla ska kunna vistas där, ska uppmuntras med S:t Julian-priset. Jättebra initiativ! Ju mer tillgänglighet hajpas upp desto bättre. Tillgänglighet är inte i vägen för någon, det gynnar snarare alla. Jag tycker det borde startas flera grejer som får allmänheten att förstå hur mycket rikare, bättre och roligare samhället blir om det är tillgängligt för alla. Tillgänglighet är ingen lyx, utan det handlar om demokrati och jämlikhet. Tipsa gärna om ställen som ni tycker förtjänar S:t Julian-priset. Här kommer länken.  

Vad vore livet utan mångfalden?

Som ni vet så är jag totalt beroende av personlig assistans för att över huvud taget klara livhanken. Min medfödda cp-skada kommer jag att få dras med hela livet. Jag har genomgått otaliga operationer och träningsformer. Ingenting har förbättrats eller kommer att förbättras. Det är så här mitt liv kommer att se ut for ever. Jag är absolut inte bitter över det, utan tycker som sagt att man kan leva ett väldigt bra och meningsfullt liv om man bara får den hjälp man behöver. Jag är en aktiv person med många intressen. Inga fysiska aktiviteter. Det är min kropp för dålig för, men jag älskar att skriva, diskutera saker, gå på demonstrationer... göra min röst hörd i samhället helt enkelt. Fritidsintressen jag har är också att skriva. Jag skriver faktiskt lite löjliga dikter då och då, men kommer aldrig att visa dem för någon i hela världen. Jag älskar musik och matlagning. Jag brukar ägna mycket tid åt det med praktisk hjälp av mina assistenter. Många säger att de har fått upp sitt matlagningsintresse sedan de började jobba här. Sådant är ju alltid kul att höra. 

Vad vill jag säga med den här bloggen då? Vet inte, men jag hör många som säger att om de skulle hamna i rullstol så skulle de ta livet av sig. Det tycker jag är sorgligt! Själva funktionshindret gör absolut inte livet värdelöst eller tråkigt. Jag förstår att det kan verka så för den som tidigare har kunnat sparka fotboll och springa, men det finns som sagt andra intressen.

Som sagt, själva funktionshindret är inget hinder för ett bra liv. Man måste kämpa för jämlikhet och att allmänheten ska få bättre förståelse för hur det är att leva med ett funktionshinder. Broar måste byggas mellan oss funktionshindrade och er som ännu inte är det. Det är oerhört viktigt att vi lär känna varandra så att vi får ett ansikte på varandra. Vad klyschigt det lät!

Det hemska tycker jag är att det på många sätt känns som om politikerna vill göra våra liv värdelösa. Till exempel så finns det ingen lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det anses inte viktigt att vi ska kunna leva på lika villkor som alla andra. Trappor, trottoarkanter, trösklar och nivåskillnader är tydligen helt okej. Det är okej att utestänga oss. Det hotas som sagt med nedskärningar i assistansreformen. Jag fick en kommentar från Kakan. Han sa "Då kan man ju lika gärna erbjuda dödshjälp", och jag håller helt med honom. Livet blir ju värdelöst för både mig och mina anhöriga om de skär i assistansen.

Det är säkert inte menat så, men det känns väldigt ofta som om politikerna vill utrota oss. De måste förstå att vi behövs, att alla människor behövs. Vad vore livet utan mångfalden, olika sätt att tänka och leva? Värdelöst tycker jag!

Alla är inte välkomna på barnsjukhuset Martina

På Sophiahemmet i Stockholm har ett nytt, privat barnsjukhus startats, barnsjukhuset Martina närmare bestämt. Dit får man komma om man är mellan 0-16 år, har privat sjukförsäkring eller råd att betala 1400 spänn för ett akutbesök. 

Jag tycker det är skrämmande att man startar ett barnsjukhus som många barn stängs ute ifrån. Alla har ju inte råd att betala 1400 kronor och alla får inte teckna sjukförsäkring. Barn med svåra funktionshinder eller många diagnoser får till exempel inte göra det, eftersom försäkringsbolagen inte anser att de är lönsamma. 

Det ryktas ju om att Astrid Lindgrens barnsjukhus ska läggas ner. Enligt vad jag läst nu så är det bara ett illasinnat rykte och det är ju tur det. Var skulle annars de barn som inte är välkomna på Martina ta vägen? 

Över huvud taget tycker jag att det är dumt att starta ett barnsjukhus där bara vissa barn är välkomna. Vad ger det för signaler? Ska vissa barn få bättre vård än andra bara för att de är sjukförsäkrade eller har råd?

Tankar efter en härlig höstpromenad

Åh, vilket härligt höstväder vi har! Det är soligt och luften är hur klar som helst. Underbart! Visserligen är jag nog mest en vår och sommarmänniska eftersom jag älskar värme, men jag tycker verkligen att varje årstid har sin charm. Vad vore livet utan väderväxlingar? 

Nu är jag inställd på november och inte alltför lång tid kvar till jul. Supernice tycker jag, men någon julstress blir det inte för min del. Det säger min kropp blankt nej till. Den säger nej till all stress för övrigt. Men en härlig höstpromenad gillar den som bara den. Jag kom just hem från en sådan. Har vandrat omkring här på Söder. Det är något speciellt med den här stadsdelen, tycker jag. Det beror väl på att jag är uppväxt här i och för sig. Jag älskar Söder i alla fall!  

Förresten, Barack Obama vann ju USA-valet. Det gör mig väldigt glad! Han verkar ha någorlunda bra värderingar och jag tycker verkligen att det är på tiden att USA får en svart president. Kul! Han är dessutom ganska ung vad jag förstår. Jag tror ganska mycket på Obama faktiskt. Sedan får man ju alltid se.

Kram på er/

Emelie

SEIA - Skär Ej I Assistansen

På Facebook har jag startat en grupp, som är till för att bevara assistansreformen, som gör mitt och andra gravt funktionshindrades liv jämlikt med andras. Utan mina personliga assistenter, kommer jag inte upp ur sängen. Jag kan inte gå på toaletten, borsta tänderna, duscha, klä på mig, äta, dricka, gå ut, jobba... Jag kan faktiskt inte leva utan personlig assistans! Att regeringen nu vill skära ner på mitt liv med 3,5 miljarder, övergår helt mitt förstånd. I och med det så säger de till mig och andra i min situation att "era liv är ingenting värda", vilket skrämmer mig något oerhört! Jag ber er alla att stödja SEIA. Det gäller liv eller död för oss som är gravt funktionshindrade.

Friskolan är bara till för "normala" barn

Torsdagen den 23:e oktober, debatterade jag i TV-programmet Skolfront, som sänds torsdagar 19.30 på SVT2. 

Det handlade om att friskolor väldigt ofta nekar funktionshindrade barn tillträde. Reportrarna ringde runt till olika friskolor och låtsades vara föräldrar till funktionshindrade barn. Barnen nekades inträde rakt av på telefon. Ingen utredde om det fanns möjlighet att ta emot dem. De sa att barnen kostade för mycket, vilket är rent skitsnack! Skolan ska inte ensam stå för anpassning, personlig assistans och sådant. Det finns bidrag att söka hos kommunerna för att alla ska kunna gå i den skola de vill.

Det talas ofta så fint om att i skolan är det viktigt med mångfald, att alla barn får mötas, eftersom alla har någonting att lära sig av varandra. Helt sant! En fråga bara: när ska man börja se funktionshindrade barn som en del av mångfalden? När ska man inse att det är viktigt för barn med och utan funktionshinder att få möta varandra och bli kompisar? Varför kalla det friskola, när den tydligen bara är till för "normala" barn?

Om en människa vill dö har samhället misslyckats!

Onsdagen den 22:a oktober, var jag med i TV4:s debattprogram Kvällsöppet. Jag representerade Förbundet Unga Rörelsehindrade, som jag är språkrör i. Debatten handlade om aktiv dödshjälp, för eller emot. Jag tycker verkligen inte att det är någon enkel fråga, men är emot det. 

Ett argument som för-sidan ofta kör med, är att den aktiva dödshjälpen bara skulle ges till dem som är i livets slutskede, som lider oerhört och som själva vill dö. Visst kan jag vid första tanken rent spontant känna "den här stackars människan lider verkligen, låt honom/henne dö." Det tror jag alla kan känna rent spontant. Man får ju självklart panik av att se någon lida. Men jag tror att man med hjälp av rätt smärtlindring och mänskligt stöd, kan få ett värdigt, naturligt slut på sitt liv. Jag undrar om det inte ofta är så att man ropar att man vill dö, fast man egentligen vill bli fri från lidandet och till exempel slippa ha ont. 

Risken är stor att det rullar på av bara farten, om man ger aktiv dödshjälp åt en grupp människor, att folk som skulle kunna leva ett bra liv med rätt hjälp stryker med. Vem ska bedöma vad som är ett värdigt liv? 

Vem vet vad det är som gör att en människa vill dö? 

Själv kan jag säga att jag ofta tycker att mitt liv känns väldigt svajigt, och ska jag vara ärlig så har det funnits stunder då jag velat dö. Man får ofta signaler om att man är i vägen och till besvär. Man kostar för mycket och ska vara jävligt tacksam för det man får. Nu hotar regeringen att skära i assistansreformen med 3,5 miljarder, vilket skulle innebära en katastrof för mig. Skär man i assistansreformen, så blir mitt och andra gravt funktionshindrades liv värdelösa. Då blir det väl till att öppna upp de gamla institutionerna igen. Fruktansvärt! Det är inte själva funktionshindret som får mig att vilja dö, utan otryggheten. Hur kommer min framtid att bli? Kommer assistansreformen att finnas kvar? Kommer jag att få de hjälpmedel jag behöver? Kommer samhället att bli tillgängligt för mig någon gång så att jag kan leva som en fullvärdig medborgare? Egentligen vill jag inte dö, jag vill leva ett värdigt liv, fritt ute i samhället, på lika villkor som alla andra. Det är samhällets plikt att se till så att jag kan göra det, att se till så att ingen människa vill dö!

Kärlek, respekt och 1000 kilo livsglädje åt alla!

/Emelie