Vad vore livet utan mångfalden?

Som ni vet så är jag totalt beroende av personlig assistans för att över huvud taget klara livhanken. Min medfödda cp-skada kommer jag att få dras med hela livet. Jag har genomgått otaliga operationer och träningsformer. Ingenting har förbättrats eller kommer att förbättras. Det är så här mitt liv kommer att se ut for ever. Jag är absolut inte bitter över det, utan tycker som sagt att man kan leva ett väldigt bra och meningsfullt liv om man bara får den hjälp man behöver. Jag är en aktiv person med många intressen. Inga fysiska aktiviteter. Det är min kropp för dålig för, men jag älskar att skriva, diskutera saker, gå på demonstrationer... göra min röst hörd i samhället helt enkelt. Fritidsintressen jag har är också att skriva. Jag skriver faktiskt lite löjliga dikter då och då, men kommer aldrig att visa dem för någon i hela världen. Jag älskar musik och matlagning. Jag brukar ägna mycket tid åt det med praktisk hjälp av mina assistenter. Många säger att de har fått upp sitt matlagningsintresse sedan de började jobba här. Sådant är ju alltid kul att höra. 

Vad vill jag säga med den här bloggen då? Vet inte, men jag hör många som säger att om de skulle hamna i rullstol så skulle de ta livet av sig. Det tycker jag är sorgligt! Själva funktionshindret gör absolut inte livet värdelöst eller tråkigt. Jag förstår att det kan verka så för den som tidigare har kunnat sparka fotboll och springa, men det finns som sagt andra intressen.

Som sagt, själva funktionshindret är inget hinder för ett bra liv. Man måste kämpa för jämlikhet och att allmänheten ska få bättre förståelse för hur det är att leva med ett funktionshinder. Broar måste byggas mellan oss funktionshindrade och er som ännu inte är det. Det är oerhört viktigt att vi lär känna varandra så att vi får ett ansikte på varandra. Vad klyschigt det lät!

Det hemska tycker jag är att det på många sätt känns som om politikerna vill göra våra liv värdelösa. Till exempel så finns det ingen lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det anses inte viktigt att vi ska kunna leva på lika villkor som alla andra. Trappor, trottoarkanter, trösklar och nivåskillnader är tydligen helt okej. Det är okej att utestänga oss. Det hotas som sagt med nedskärningar i assistansreformen. Jag fick en kommentar från Kakan. Han sa "Då kan man ju lika gärna erbjuda dödshjälp", och jag håller helt med honom. Livet blir ju värdelöst för både mig och mina anhöriga om de skär i assistansen.

Det är säkert inte menat så, men det känns väldigt ofta som om politikerna vill utrota oss. De måste förstå att vi behövs, att alla människor behövs. Vad vore livet utan mångfalden, olika sätt att tänka och leva? Värdelöst tycker jag!