torsdag 6 november 2008

Vad vore livet utan mångfalden?

Som ni vet så är jag totalt beroende av personlig assistans för att över huvud taget klara livhanken. Min medfödda cp-skada kommer jag att få dras med hela livet. Jag har genomgått otaliga operationer och träningsformer. Ingenting har förbättrats eller kommer att förbättras. Det är så här mitt liv kommer att se ut for ever. Jag är absolut inte bitter över det, utan tycker som sagt att man kan leva ett väldigt bra och meningsfullt liv om man bara får den hjälp man behöver. Jag är en aktiv person med många intressen. Inga fysiska aktiviteter. Det är min kropp för dålig för, men jag älskar att skriva, diskutera saker, gå på demonstrationer... göra min röst hörd i samhället helt enkelt. Fritidsintressen jag har är också att skriva. Jag skriver faktiskt lite löjliga dikter då och då, men kommer aldrig att visa dem för någon i hela världen. Jag älskar musik och matlagning. Jag brukar ägna mycket tid åt det med praktisk hjälp av mina assistenter. Många säger att de har fått upp sitt matlagningsintresse sedan de började jobba här. Sådant är ju alltid kul att höra. 
Vad vill jag säga med den här bloggen då? Vet inte, men jag hör många som säger att om de skulle hamna i rullstol så skulle de ta livet av sig. Det tycker jag är sorgligt! Själva funktionshindret gör absolut inte livet värdelöst eller tråkigt. Jag förstår att det kan verka så för den som tidigare har kunnat sparka fotboll och springa, men det finns som sagt andra intressen.

Som sagt, själva funktionshindret är inget hinder för ett bra liv. Man måste kämpa för jämlikhet och att allmänheten ska få bättre förståelse för hur det är att leva med ett funktionshinder. Broar måste byggas mellan oss funktionshindrade och er som ännu inte är det. Det är oerhört viktigt att vi lär känna varandra så att vi får ett ansikte på varandra. Vad klyschigt det lät!

Det hemska tycker jag är att det på många sätt känns som om politikerna vill göra våra liv värdelösa. Till exempel så finns det ingen lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det anses inte viktigt att vi ska kunna leva på lika villkor som alla andra. Trappor, trottoarkanter, trösklar och nivåskillnader är tydligen helt okej. Det är okej att utestänga oss. Det hotas som sagt med nedskärningar i assistansreformen. Jag fick en kommentar från Kakan. Han sa "Då kan man ju lika gärna erbjuda dödshjälp", och jag håller helt med honom. Livet blir ju värdelöst för både mig och mina anhöriga om de skär i assistansen.
Det är säkert inte menat så, men det känns väldigt ofta som om politikerna vill utrota oss. De måste förstå att vi behövs, att alla människor behövs. Vad vore livet utan mångfalden, olika sätt att tänka och leva? Värdelöst tycker jag!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Emelie!

Läste din blogg eftersom jag fick länk ifrån facebookgruppen "skär ej i assistansen".

Jag har själv jobbat som personlig assistent och arbetar nu bland annat i RFSL Ungdom med tillgänglighetsfrågor.

Ville bara säga kämpa på! Människor som du, som kämpar och glöder, som vågar leva fullt ut, ni behövs verligen!

Det är inte personer med funktionshinder som kostar; ett samhälle där inte alla får plats, det är vad som kostar! Det är i ett sånt samhälle som kriminalitet, främlingsfientlighet och annan (dyr) ondska växer.

Så jag stödjer dig för fullt och det du kämpar för är så jävla viktigt!

Allt gott!

Daniela Hoseason

Emelie Felderman sa...

Tack för de otroligt varma, fina och sanna orden!

Kram

Linda och Lars-Göran sa...

Skumt att du har provat så mycket träning och det inte hjälper. Fast, om det ska hjälpa så måste man ju vara motiverad och fortsätta med den även efter perioden är slut, vilket ofta är lättare sagt än gjort... Jag opererades när jag var 11 och inför den fick jag ett skitträligt gumpaprogram som jag skulle göra och det hjälpte inte för jag var inte motiverad. Jag fattade inte att det var för MIN egen skulle jag skulle träna utan gjorde det för att andra skulle bli nöjda. Det är ju ofta så det blir när man är barn. Nu för tiden tränar jag regelbundet på gym, och jag tränar bara såndant som jag själv tycker är roligt, NÄR jag vill utan tjat från någon. Det funkar kanonbra för mig och jag blir motiverad av att jag märker förbättringar. Nu ska jag iväg på Yoga snart, ska bli gött!

Många med funktionshinder skulle ju kunna bli bättre och mer självständiga om de kämpade lite mer, men en fara är ju att om man är still för länge så belastar man ännu mera felaktigt och då blir förslitningarna så stora att det nästan inte går att göra nåt åt. Synd, men det är för sent nu att ångra att man inte var me aktiv. Fast mest förbannar jag alla som förbjöd mig att börja dansa. Dansen hade nog kunnat hjälpa mig jättemycket! Nu är det lögn i helvete att komma igång, jag är för feg...

Emelie Felderman sa...

Hej!

Såg precis din kommentar och jag vet inte om jag håller med om att så många skulle bli bättre om de kämpade mer. Visst finns det sådana fall, men de flesta vill nog ändå klara sig själva. Det är ju ansträngande att behöva hjälp också, och man skäms dessutom ofta för att man gör det. Det är jobbigt att behöva ligga andra till last, och det är också jobbigt att vara beroende av andra.
Min erfarenhet är ofta att folk försöker och försöker. Man tar inte mer hjälp än vad man behöver, varken för ens egen eller omgivningens skull. Det finns självklart människor som gör det, men jag tror inte att det är särskilt vanligt.