Otillgängligheten isolerar och utestänger

Jag funderar väldigt mycket på hur det kommer sig att otillgänglighet än idag, när det snart är år 2009, inte klassas som diskriminering enligt svensk lag. Jag tycker vi har tjatat hur länge som helst om att vi faktiskt är medborgare i samhället, att vi vill ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra och så vidare, men det verkar liksom inte gå fram. Undrar varför. Alltför ofta när jag pratar om otillgänglighet som diskriminering, möts jag av klappar på huvudet och attityder som: "Visst är det lite trist att du inte kan gå på krogen, men jag ska säga dig att när jag och min pojkvän Leif var ute senast så var det inte alls kul! Du missar inget, det är härligt att äta hemma också." Den diskriminering vi utsätts för, tas liksom inte på allvar. Vi tas inte på allvar. Jag tror bland annat att det beror på att alldeles för få människor känner oss. Att de inte känner oss beror på otillgängligheten. Trappor, trösklar, trottoarkanter, nivåskillnader och annat skit, hindrar oss från att mötas och lära känna  varandra. Otillgängligheten isolerar oss från varandra. Den gör att vi inte kan ses på gator och torg, i affärer, på kafeer, restauranger och barer. Den gör att vi inte kan åka tunnelbana och buss tillsammans. Den gör att vi missar varandra och det tycker jag är jävligt sorgligt!