I fredags, den 12:e december, hände någonting väldigt sorgligt. Jag var på en kompis begravning. Han dog till följd av sitt grava funktionshinder. Jag tänker mycket på dödshjälpsdebatten, som ju är väldigt på tapeten just nu.
Micke, som min kompis hette, bevisar att man kan tycka att livet är underbart, även om man lider en hel del. Micke levde verkligen när han levde, tog vara på allt han hade. Han var en väldigt engagerad kille, väldigt aktiv i Unga Rörelsehindrade. Demonstrerade, gjorde olika aktioner. Han ville få allmänheten att börja se tillgängligheten som en viktig fråga. Han utstrålade styrka och liv, och han ville absolut inte ha någon dödshjälp.
Man måste verkligen förstå att alla människor behövs för att saker och ting ska gå framåt. Micke har gjort Sverige till ett bättre land. Han har berikat människors liv.
Nu kommer jag åter igen in på det här med personlig assistans och hur viktig den är. Tack vare den kom Micke ut på gator och torg, kunde engagera sig i saler och ting. Han kunde utveckla sina intressen och sin personlighet. Han gav så himla mycket av sig själv till andra och kunde leva på sina egna villkor. Det är ju det man vill göra i livet, tycker jag. Därför skrämmer det mig att regeringen ens pratar om att ta ifrån oss den möjligheten och på så sätt göra oss till paket. Assistansreformen räddar faktiskt liv. Det är en skam att politikerna vill skära i den!
Vila o frid Micke Pettersson, vi ses i Nangiala!
2 kommentarer:
Nej! Det är inte sant! Gud vad tråkigt! Hängde en del med Micke när jag var runt femton sexton. Riktigt dåliga nyheter...
Jo, tyvärr är det sant. Fick själv en chock när beskedet kom.
Skicka en kommentar