Nu kommer vi till självaste biokvällen som sagt var. Det där med biobesök känns lite som ett lotteri, tycker jag. På SF i Söderhallarna måste jag säga att min upplevelse av tillgängligheten har varit bra. Jag går som sagt inte på bio så ofta, men har hört av kompisar att det ska vara bra där, så min upplevelse stämmer nog. Här var det dock sämre ställt. Vi blev tvungna att be personalen om hjälp när vi skulle ta oss till biosalongen. För att komma upp dit behövde man ett kort som bara de hade tillgång till.
Hissen var dessutom närmast antik, tyckte jag det verkade som. Den gick väldigt hackigt och sakta och man undrade om man överhuvudtaget skulle komma någon vart.
När vi kom in i biosalongen, visade det sig att vi hade fått sådana platser som jag och mina kompisar brukar kalla Nackspärrsplatser. Platserna längst åt vänster, vid dörren, där det är en stor ansträngning att kunna se någonting.
Ofta är handikapplatserna just de här nackspärrsplatserna. Det är omöjligt att koncentrera sig på filmen, för allt man tänker på är "Aj, vad ont min rygg gör" och "Aaaj, min nacke!" Man vill bara att filmen ska ta slut så man får gå hem och vila. När man kommer ut därifrån har man ofta både nackspärr och skolios (sned rygg).
Jag kan på fullt allvar säga att om det är vår lott att sitta på de här hemska platserna, så tycker jag på fullt allvar att vi funktionshindrade borde få gå på bio gratis med våra assistenter. Vi blir ju sjuka av de här platserna! Hoppas på bättre lycka nästa gång och jag hoppas att ingen människa, med eller utan funktionshinder, ska behöva sitta på dem. Jag tycker som sagt att bio är jättekul, bara jag får bra platser.
På bilden ser ni förresten mig när jag sitter inne i biosalongen.
Lite av filem uppfattade jag, trots nacksxpärren och jag tyckte den var jättebra! En hemsk, men troligtvis väldigt sann skildring av den italienska maffian. Den framstår som helt undermålig och det är skrämmande att den har så mycket makt. De beter sig verkligen som småpojkar med riktiga vapen. Om de tycker att någon är dum så skjuter de, typ. Filmen skildrar fattigdom och misär i Neapel. Klart sevärd tycker jag, men det är absolut ingen feel good-film, ska man veta. I Sverige tycker vi ofta att maffian är lite ball, eftersom den känns så overklig. I Italien lever den i allra högsta grad och den är ingenting att skratta åt, det lovar jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar