Jag är rädd för skrivkramp!

Ibland får jag skrivkramp. Jag tror att det heter så när man totalt tappar inspirationen att skriva något. Det finns alltid hur mycket som helst att skriva om, men det finns också en spärrvakt inom en, som säger: "Nej, det här släpper jag inte fram!" och man vill ju inte jiddra med en spärrvakt.

Det finns självklart ingen spärrvakt i mig. Eller jo, men det är jag själv som är spärrvakten. Eller rättare sagt mitt svajjiga självförtroende.

När det gäller skrivande är jag expert på att tänka efter innan vad jag tror att folk vill läsa om. Jag ser bilder inom mig på hur folk sitter framför sina datorer, läser det jag skriver och säger till sina vänner: "kolla, där är hon nu igen! Fattar hon inte att ingen vill läsa om hennes tönterier, hennes åsikter om ditten och datten? Patetiskt!"

Hör man sådana röster i huvudet så är det lätt att man håller tyst. 

Ofta får jag en ide, men sedan kommer de där rösterna och de där förbannade bilderna och förstör allting. Det är naturligtvis jag som är de där rösterna och jag som gör upp bilderna, ingen annan.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera de där rösterna och de där bilderna. Det gäller att köra på. Man har ingen aning om vad andra vill läsa och kan därför inte tänka på dem när man skriver. Man måste utgå ifrån sig själv, annars blir ens kreativitet förstörd. Det gäller att lita på att det jag tycker är intressant kan vara intressant för någon annan. Man måste hitta sitt eget sätt att skriva på och sedan säger man "Take it or leave it" till alla andra.