I natt jag drömde...

Något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde jag var lapplisa, och att jag inte stod ut.

Kan ni tänka er mig som lapplisa? Just det, ni känner inte mig så bra än, så det kanske ni kan, men det kan inte jag. Jag är nämligen konflikträdd och tycker absolut inte om att bråka med någon. Jag avskyr när folk blir arga, och då är ju lappliseyrket väldigt passande för mig, eller hur? Nu till drömmen: försiktigt gick jag fram till en karl som var kraftig och hade skägg. 

Jag pep: "Här får man egentligen inte stå... Om du skulle vilja flytta på dig lite så..."

"Hörrudu fitta lilla", sa mannen. "Jag står precis var jag vill, det ska du veta!"

"Förlåt", pep jag. "Parkera precis var du vill". 

Sedan vaknade jag kallsvettig. 

Ja, jag vet! Jag borde ha sagt "Kalla mig inte för "Fitta lilla" din jävla gubbkuk! Men det gjorde jag inte. I verkligheten hade jag kanske inte gjort det heller. Jag hade nog rullat därifrån. Tur att personlig assistans finns!

Jag är INTE släkt med Robert Felderman!

Han är tydligen värsta militärgubben, anställd av U.S Army. Om man kollar på hans utbildning är det bara militärgrejer, usch! Han ska minsann få veta vem jag är. Jag ska skicka bilder till honom i min palestinasjal och skriva: sluta bomba för helvete! Ut ur Irak, ut ur Afghanistan, sluta stödja Israels attacker! 

En söt bild

Just nu bloggar jag från landet på Värmdö och så här ser det ut i 

fönstret till mitt lilla sovrum.

Jag är rädd för skrivkramp!

Ibland får jag skrivkramp. Jag tror att det heter så när man totalt tappar inspirationen att skriva något. Det finns alltid hur mycket som helst att skriva om, men det finns också en spärrvakt inom en, som säger: "Nej, det här släpper jag inte fram!" och man vill ju inte jiddra med en spärrvakt.

Det finns självklart ingen spärrvakt i mig. Eller jo, men det är jag själv som är spärrvakten. Eller rättare sagt mitt svajjiga självförtroende.

När det gäller skrivande är jag expert på att tänka efter innan vad jag tror att folk vill läsa om. Jag ser bilder inom mig på hur folk sitter framför sina datorer, läser det jag skriver och säger till sina vänner: "kolla, där är hon nu igen! Fattar hon inte att ingen vill läsa om hennes tönterier, hennes åsikter om ditten och datten? Patetiskt!"

Hör man sådana röster i huvudet så är det lätt att man håller tyst. 

Ofta får jag en ide, men sedan kommer de där rösterna och de där förbannade bilderna och förstör allting. Det är naturligtvis jag som är de där rösterna och jag som gör upp bilderna, ingen annan.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera de där rösterna och de där bilderna. Det gäller att köra på. Man har ingen aning om vad andra vill läsa och kan därför inte tänka på dem när man skriver. Man måste utgå ifrån sig själv, annars blir ens kreativitet förstörd. Det gäller att lita på att det jag tycker är intressant kan vara intressant för någon annan. Man måste hitta sitt eget sätt att skriva på och sedan säger man "Take it or leave it" till alla andra.

En släkting i USA, kanske?

Nu kommer Facebook-nörden i mig fram igen, men jag hoppas ni har överseende med det. 

Jag har nämligen blivit kontaktad av en eventuell släkting från USA, vilket är jättekul. Robert Felderman heter han och kommer såvitt jag förstår från Colorado. Där har man ju aldrig varit. Han har i alla fall lagt till mig på sin vänlista nu, så jag ska nog skriva några rader på min knaggliga engelska och kolla vad han är för en. Spännande!

I rutan "religion" har han skrivit "yes" och i rutan "politisk uppfattning" har han skrivit "yes". Jag tänker "Oh my, bara han inte är en religiös fundamentalist av något slag, och bara han inte gillar George W Bush!" Sådana släktingar vill jag ju inte ha.  

Vad glad jag är att jag har den här bloggen!

Nu kommer ett lite galet inlägg, men det får ni ta. 

Jag kom precis att tänka på hur jäkla (det är ingen svordom, har jag hört) glad jag är att jag har en blogg! Det känns som ett väldigt bra sätt att nå ut till folk och visa vem man är. Det kan vara svårt att göra det, speciellt om man är lite annorlunda. När man till exempel är på krogen eller ute på sta'n, kan man mötas av attityder som "hej du, lille vän", och sedan en klapp på huvudet. Alla reagerar säkert inte som jag, men jag krymper liksom då och blir den lilla vän som folk förväntar sig att jag ska vara. Jag blir osäker och illa till mods, och trots att jag egentligen har en massa vettiga och roliga saker att säga, så får jag inte fram ett ljud. Jag tappar helt enkelt självförtroendet. Varför? Ja, det kan man verkligen fråga sig.

Genom bloggen får jag i alla fall chans att visa vem jag är, och jag hoppas i alla fall på att en del människor kan identifiera sig med mig. Man får förhoppningsvis se att jag är en "vanlig" människa och inte någon liten vän som man klappar på huvudet. Tack bloggen för det! Vad gjorde man innan Internet?

Ge ditt stöd till Palestina!

I dessa tider, när Israel håller på som de gör, tycker jag det är jätteviktigt att ge Palestina allt stöd man kan. Jag har gått med i en grupp som heter "Palestina solidaritet" och på nästa demonstration ska jag gå. Jag uppmanar er alla att på de sätt ni kan ge stöd åt Palestina.