Hurra, jag har fått en låt som jag älskar på hjärnan!

Kan ni tänka er att för första gången i mitt liv har jag fått en låt som jag verkligen älskar på hjärnan? Annars brukar jag alltid få så himla dåliga, men igår på Youtube hörde jag "Ögon känsliga för grönt" av Barbro Hörberg. Den är så himla fin! Hela dagen har jag gått och nynnat "Kastanjeblad, som paraplyer. Jag älskade dig då, det gör jag nu."

I morgon blir det julbord

Jajamän, i morgon blir det julbord på Tyrol, som ligger på Gröna Lund i Stockholm. Det ska bli spännande. Det blir mitt livs första "riktiga" julbord. En fin avslutning på säsongen med Unga Rörelsehindrade. Min bild av julbord är typ ganska hysterisk. Alla roffar åt sig av allting, äter jättesnabbt och tills de blir helt proppmätta. Det ska bli jättespännande att gå dit och se om min bild stämmer eller inte. Det blir säkert jättekul och jag är faktiskt grymt sugen på skinka, Köttbullar, Jansson, sillsallad, ja allt vad julbordet har att erbjuda, Det är inte alltid jag är sugen på julmat, men imorgon minsann tänker jag roffa åt mig av allting. Nu väger jag 37 kilo, imorgon kanske jag väger 137, vem vet? I will tell you later hur min första julbordsupplevelse var.

Kul Youtube-klipp

Visste ni att jag är en riktig Youtube-nörd? Nähe, men så är det i alla fall. Det finns hur många roliga klipp som helst att kolla på. Här kommer tre av mina favoriter. 

1. Leave Britney alone! Ett Britney-fan skriker ut sin frustration över hur Britney Spears behandlas av skvallerpressen. Han gråter och skriker "Leave Britney alone!" Jag håller med honom om att de behandlar henne på ett fruktansvärt sätt, men känns han inte lite teatralisk? Kolla själva! 

2. Jordbruksminister Eskil Erlandsson tycker tydligen inte att djursex ska bli illegalt. Sök på "Eskil Erlandsson säger för mycket", så får ni se nåt som verkligen får en att börja undra vad han gör med sin hund bakom stängda dörrar.

3. Jag hittade ett klipp från Bulgariska Idol, som är fantastiskt kul. En kvinna sjunger Mariah Careys "Without you" på ett lite annorlunda sätt.

Man kan garva åt en massa musikvideor också. Till exempel Styles "Dover Calais". Vilka frisyrer, säger jag bara!

En låt som jag verkligen irriterar mig på, är den där "You touch my talala" med Gunther. Han menar väl att provocera och jag blir provocerad. Först kommer hans rap eller vad man nu ska säga, och sedan sjunger två snygga tjejer bland annat "I just can't get enough of you boy". Ursäkta! Boy?! Vaddå boy?! Han är väl för i helvete ingen boy heller!!! Här snackar vi ful gubbe!

Nåja, det jag vill säga med den här bloggen är kort och gott: gå in på Youtube! Livat värre.

Jag fick en wasabichock

Häromdagen åt jag Sushi och till slut kom jag fram till den biten med avocado. Jag älskar verkligen avocado och min tanke var just att spara det bästa till sist. "Nu ska jag njuta", tänkte jag, och det gjorde jag också. Jag stoppade hela munnen full och kände till min stora förvåning hur det brände i käften på mig så jag trodde att jag skulle dö. Det visade sig att den lilla oskyldiga avocadon som låg där och inte såg ut att vilja någon nåt illa, egentligen var en elak wasabiklick på uppdrag att mörda. Jag besegrade i alla fall klicken genom att dricka snabbt som ögat, and as you can see I'm still alive.

Otillgängligheten isolerar och utestänger

Jag funderar väldigt mycket på hur det kommer sig att otillgänglighet än idag, när det snart är år 2009, inte klassas som diskriminering enligt svensk lag. Jag tycker vi har tjatat hur länge som helst om att vi faktiskt är medborgare i samhället, att vi vill ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra och så vidare, men det verkar liksom inte gå fram. Undrar varför. Alltför ofta när jag pratar om otillgänglighet som diskriminering, möts jag av klappar på huvudet och attityder som: "Visst är det lite trist att du inte kan gå på krogen, men jag ska säga dig att när jag och min pojkvän Leif var ute senast så var det inte alls kul! Du missar inget, det är härligt att äta hemma också." Den diskriminering vi utsätts för, tas liksom inte på allvar. Vi tas inte på allvar. Jag tror bland annat att det beror på att alldeles för få människor känner oss. Att de inte känner oss beror på otillgängligheten. Trappor, trösklar, trottoarkanter, nivåskillnader och annat skit, hindrar oss från att mötas och lära känna  varandra. Otillgängligheten isolerar oss från varandra. Den gör att vi inte kan ses på gator och torg, i affärer, på kafeer, restauranger och barer. Den gör att vi inte kan åka tunnelbana och buss tillsammans. Den gör att vi missar varandra och det tycker jag är jävligt sorgligt!  

En elefant har kommit in i mitt liv

En gång hörde jag en tjej i 18-årsåldern säga att hon älskade gossedjur. "För mig är de levande", sa hon. 

Jag har själv alltid tyckt om gossedjur, även som vuxen, men att de skulle vara levande är väl ändå att överdriva, tänkte jag. Det var BB det - Before Babar. Jag sprang nämligen på världens underbaraste och mjukaste elefant inne på IKEA för några dagar sedan. Jag kramade om honom och döpte honom genast till Babar. Lite fantasilöst namn kanske, men what the hell? Han lever, det är jag helt övertygad om! Han fick låna min rullstol medan jag låg och vilade ett slag.

En hyllning till Micke Pettersson

Jag vet att det var länge sedan jag skrev, men inspirationen har bara inte funnits där helt enkelt. Nu känner jag dock mig redo att börja igen.

I fredags, den 12:e december, hände någonting väldigt sorgligt. Jag var på en kompis begravning. Han dog till följd av sitt grava funktionshinder. Jag tänker mycket på dödshjälpsdebatten, som ju är väldigt på tapeten just nu.

Micke, som min kompis hette, bevisar att man kan tycka att livet är underbart, även om man lider en hel del. Micke levde verkligen när han levde, tog vara på allt han hade. Han var en väldigt engagerad kille, väldigt aktiv i Unga Rörelsehindrade. Demonstrerade, gjorde olika aktioner. Han ville få allmänheten att börja se tillgängligheten som en viktig fråga. Han utstrålade styrka och liv, och han ville absolut inte ha någon dödshjälp. 

Man måste verkligen förstå att alla människor behövs för att saker och ting ska gå framåt. Micke har gjort Sverige till ett bättre land. Han har berikat människors liv.

Nu kommer jag åter igen in på det här med personlig assistans och hur viktig den är. Tack vare den kom Micke ut på gator och torg, kunde engagera sig i saler och ting. Han kunde utveckla sina intressen och sin personlighet. Han gav så himla mycket av sig själv till andra och kunde leva på sina egna villkor. Det är ju det man vill göra i livet, tycker jag. Därför skrämmer det mig att regeringen ens pratar om att ta ifrån oss den möjligheten och på så sätt göra oss till paket. Assistansreformen räddar faktiskt liv. Det är en skam att politikerna vill skära i den!

Vila o frid Micke Pettersson, vi ses i Nangiala!